Modernautställningen har skapat en liten konstkontrovers. De flesta recensenter är ytterst positiva medan, vilket redan noterats här, Nils Forsberg och Mårten Arndtzén är kritiska. Det handlar alltså inte om att utställningen skulle ha några kontroversiella inslag. Diskussionen rör främst problemet med att den är konventionell. Och så detta med curatorernas iver att placera utställningen i en förväntad värdegrund. Inget för konstvärlden obekvämt förekommer. Något som stör ordningen kan betraktas som ett avsteg från den givna värdegrunden och som ligger utanför åsiktskorridoren. Föga förvånande har Martin Aagård omedelbart anmält sig som frenetisk gränspolis. Han har också fått svar från Forsberg som lätt genomskådar den Aagårdska charaden. Dock tvingas han till förödmjukelsen att försäkra att han inte gillar nazism. Aagårds kollega i Aftonbladet, Ulrika Stahre ger goda recensioner.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen är förtjust i utställningen och särskilt glad är han för att det han kallar för ”kändiskulturen” inte framträder. Han är tydligen inte glad för att kända konstnärer kan få framskjutna platser. Det är knappast något problem. Internationella utställningar av samtidskonst har på senare tid fyllts med mindre kända namn. Att kända konstnärer kan få en mera omfattande uppmärksamhet hänger samman med två saker. Dels har de kunskap och erfarenhet och dels är det lättare att ta ställning till en konstnär som har givna referenser. Men i det här fallet kan man undra om det är möjligt att tala om några kändisar. Den enda konstnär som har uppnått ett visst mått av internationellt genomslag är Meriç Algün som torde ha en ranking på ca 1.500. Britta Marakatt-Labba har på kort tid blivit mycket uppmärksammad men hennes ranking är ännu blygsamma 6.850.
Vad man aldrig får veta i recensioner är på vilken nivå vi rör oss. Är vi i den högsta elitserien eller ett par divisioner ner? Och hur skall man se på vad som är bra konst idag? Vi har t ex något som man kan kalla för ”flyktingkonst” eftersom detta ämne figurerar i praktiskt taget alla utställningar. Lämpar sig ämnet för konst? Självklart kan man vinna politiska poänger genom att uppmärksamma detta som en angelägen fråga och man kan räkna med att inte få någon sträng kritik eftersom ämnet betraktas som ömmande. Som det brukar heta ”i dessa tider med främlingsfientlighet, rasism och nationalism”. Men det är svårt att skapa tillräcklig distans till ett sådant innehåll. I princip bör konstnären ägna sig åt att gestalta och i görligaste mån undvika att engagera sig i politisk aktivism eller propaganda.
Det beror på att mainstream-media avgör nivån efter egna kriterier: man mäter graden av kritik/fördömande av främlingsfientlighet, rasism och nationalism. Följaktligen blir t.ex Wei Weis konst uppskattad av MSM, medan rondellhunden förklaras Canus non grata.