Ett par av konstens genreexpansioner har fått välkända benämningar. Mest känd är ”Skulptur i det utvidgade fältet” och ”måleri i det utvidgade fältet”. Vad det här rör sig om är det konceptuella förhållandet till konsten prat med genombrottet för att allting kan vara konst. Alltså är det inte längre möjligt att på gammalt vis dela in konsten i skulptur och måleri med lite assistans av grafik.
Eftersom konsten ständigt har behov av expansioner är det en evig fråga om vad som kommer härnäst. Kanske det kan röra sig om ”samtidskonst i det utvidgade fältet”. Innehållet har länge dominerat samtidskonsten. Det fungerade en tid men jag är långt ifrån ensam om att finna det tröttsamt då innehållet ständigt återgår till samma politiska frågor och konstnärerna deklarerar att de intresserar sig för maktstrukturer, postkolonialism, etnicitet, queer osv. Oftast med stöd av något bedagat Foucaultcitat.
Det finns en del som kan placeras under samtidskonst och därmed berättiga ”samtidskonst i det utvidgade fältet”. Modernismens historia och dess fortsättning har länge varit åsidosatt men det finns all anledning att se lite närmare på vad som har försiggått och försiggår där.
Jag kom att tänka på detta i samband med Lars Kleens utställning på Kummelholmen i Stockholm. Kummelholmen är en unik konsthall som uppstått ur ett nedlagt pannverk och som drivs av Torbjörn Johansson och Jan Watteus. Den har blivit det kanske intressantaste konstrummet i Stockholm. Hösten har vikts åt Lars Kleen som med två storskaliga installationer väckt stort intresse. Kleen (f. 1941) är en välkänd svensk konstnär men de flesta har nog uppfattningen att han redan har gett sitt bidrag till svensk konsthistoria. Men nu är det en storstilad comeback som har engagerat inte minst konstkritikerna. Skall det ses som en del av samtidskonsten (och med den menar jag som alltid Internationell konst i samtiden med socio-politisk inriktning)? Rentav, innehållet leds inte av den numera tungsinta diskursbildningen men möjligheten till tolkningar i olika riktningar uteslutet på intet sätt vad som förväntas i samtiden. Kleen har alltid mycket korta titlar. De båda installationerna i Kummelholmen bär namnen ”Båt” och ”Ö”. Med de titlarna kan man associera till det dagsaktuella om man önskar men det är inte nödvändigt. Men först och främst är det något i sig själv sevärt, en seger för en säregen estetik.
Jag har haft tillfälle att se ”Båt” och det var en mäktig pjäs kompletterad av andra installationer och modeller av Kleen. Nu pågår alltså ”Ö”.
Jag och Lars Kleen
”Båt”
Modeller till projekt