Som en hel del känner till är det stora processverket vordet 36 år. Redan 1982 inträdde länsstyrelsen som den viktigaste medaktören. Ett formidabelt rollspel som dessutom har vandrat genom flera generationer av luggslitna länsstyrelsebyråkrater.
Igår kom beskedet att HD inte tar upp mitt fall med reparationen (i mycket begränsad utsträckning) av den del som brann för ett par år sedan. Det är klart att vi står orimlighet. Jag skall se till säkerheten, ett ansvar som påpekats av länsstyrelsen. När jag gör det blir bötfälld trots att länsstyrelsen skriftligen meddelat att det inte är förbjudet. Samt att nämnda länsstyrelse inte haft någon som helst synpunkt på mina reparationer som understundom varit mycket omfattande. Den jag nu fälls för är historiskt liten och består av de brandrester som på något sätt måste ordnas för att inte utgöra en fara för den omfattande publiken.
Min tröst är naturligtvis att i sådana här fall kan konsten och konstnärer aldrig förlora. Skulle jag ha vunnit rättegången kunde jag vara glad för det, när jag förlorar kan jag vara ännu gladare eftersom jag då fortfarande är kontroversiell. Nims har alltså lyckats att vara kontroversiellt i snart 40 år.
Länsstyrelsen har dock ambitionen att få bort problemet, nu genom beträdnasförbud. Man åberopar säkerheten. Vi har haft ett samtal om detta och länsstyrelsen påstod att det inträffat ett antal olyckor i skulpturen. Jag påstod att så var inte fallet och bad att få se länsstyrelsens dokumentation vilket givetvis inte existerade annat än i tjänstemännens livliga fantasi. Men beträdnasförbud är inte någon dålig estetik och med en länsstyrelse som pilot kan det bli ett intressant delverk i det stora processverket. Jag har alltid älskat länsstyrelsen. De vill ont genom att låtsas vara goda och sådant fungerar väl på teatern.
Helena Holmgren: en janteflicka med sin lilla ilska.
Nimis-processen lunkar på i all sin gåtfullhet.
Jag tror nog många med mig undrar – om nu Nimis är en konstruktion som saknar byggnadslov, uppförd i ett naturreservat, och som nu betraktas som en säkerhetsrisk – varför har inte någon ansvarig myndighet under alla dessa år bara hyrt in en rivningsfirma och avlägsnat ”problemet”?
Detta är inte mitt förslag att så sker, Nimis är ett fantastiskt konstverk, men som sagt jag tror att många ställer sig frågan…
Saken har prövats i ett antal rättegångar. Eftersom Nimis såldes 1984 kan myndigheterna inte göra något förrän de har drivit process med den nye ägaren. Den nuvarande ägare, Christo, är bosatt i New York.
Helt oberoende vem ägaren är, exakt vilken skrivning förhindrar destruktionen av ett svartbygge i ett naturreservat?
Som jag upplever att myndighets-Sverige fungerar i övrigt borde det vara helt irrelevant vem ägaren är, annat än i valet vem man ska skicka uppmaningen till om avlägsnandet av den uppförda ”byggnaden”.
Och i brist på respons på detta, vart man ska skicka räkningen för rivningen av densamma.
Men muntert att myndigheterna, uppenbarligen, erbjudit en sådan lucka i sitt eget system utan att täppa till den…under 38 år.
Hej Lars. Länsstyrelsen är duktiga på att öka Nimis attraktionskraft! Tillträdesförbudet gör ju att man bara måste bege sig till. Nimis.
Saken har utretts omsorgsfullt. Länsstyrelsen lade ett vite på mig men det måste man också göra med den nye ägaren. Om man skulle ge sig på att riva kommer att förstöra annans egendom utan tillstånd. Som om någon har parkerat sin bil på din tomt och du går ut med en slägga och slår sönder den. Det är en grannlaga uppgift att hantera annans egendom. Ägaren måste alltså delges och det kan man göra. Förste ägaren var Joseph Beuys och länsstyrelsen hade planerat att agera mot honom. Men han avled och verket såldes då vidare till Christo. Också där har man adress och bekräftelse, att det är korrekt har också prövats i rätten. Att lägga ett vite och driva process i USA från Sverige i ett sådant ärende är i praktiken omöjligt.
Då får Länsstyrelsen bara bita ihop och fortsätta att jobba i konstens tjänst, varken man vill det eller inte…: )
Länsstyrelsen.
Långt tidigare fick den person som menade att myndighetsutövare förgripigt sig på denne, -”gå till Kungs”.
Länssyrelsen övertog detta och med accelrerande fart från slutet 40-talet-nått jodå där fanns personal med klokskap oberoende kort-ågott, seriösa.
Numera är Länstyrelsen en, begärlig, slags kamporganisation belägrat av självrättfärdig undervisande skolpersonal, liberal-nått.