Den postmoderna läran var en gång ett vinnande koncept. De stora berättelserna, dvs. de tidigare givna framställningarna av naturen, människan, historien, marxismen framstod som språkliga konstruktioner utan egentlig bärighet. Och för övrigt, i dess vildaste form, var allting reducerat till språk. Sedan krutröken lagt sig i denna karneval stod dock en gestalt kvar som den store vägledaren, Foucault. Enligt honom handlar allting om maktstrukturer. Några fundamentala och allmängiltiga värden existerade inte för honom, relativismen var ett faktum. Här fanns jordmånen till det som nu har kommit väl in i den institutionella fasen, en plåga som belamrar de flesta lärosäten och inte minst politiska filosofer och kommentatorer. Och inte minst finns det fullt genomslag i konstvärlden.
Lite närmare betraktat kan man lätt se att den dekonstruktionsmetod man har använt är en ny stor berättelse och att den har kompletterats med andra stora berättelser som utgår från Foucaults fascination av minoriteter och marginaler. En av de verkligt populära är postkolonialismen som sedan länge är förvandlad till en ”stor berättelse”.
Det är ju så att de stora berättelserna inte kan förklaras med den vilda postmodernismens övertro på språket. Bakom språket finns något som det inte kan rå på. Men utvecklingen brukar vara densamma. En företeelse blir observerad och skall förklaras. Om den har politiska implikationer kommer den att granskas med särskilt intresse. Snart nog granskas den med ideologiska förtecken och blir föremål för aktivism, verksamheter som gärna utövas samtidigt. Dessutom förenklas berättelsen till en allt mer given sanning som upprepas och tar sig in i utbildningssystemet och bildar norm. Så har det gått med postkolonialismen vars förenklade berättelse ger vid handen att allt är västerlandets skuld och att det ingalunda är slut då rasismen frodas, nationalismen växer liksom framstormande högerextrema rörelser ackompanjerat av marknadsliberala utsugare.
Att försöka ge en mera översiktlig och balanserad bild av kolonialismens, nationalismen, rasismen och slaveriet är inte populärt. Det kan vara värt att läsa Fredrik Segerfeldts ”Den svarte mannens börda, nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”. Vad man än tycker ser man att det är komplicerat och mångfacetterat, långt mycket mer än den eurocentriska postkolonialism som serveras dagligen med skuldbörda och aktivism. Men innan man tar rygg på Foucault och påtager sina skygglappar kan det vara välgörande med lite fördjupad kunskap i ämnet.
Segerfeldt blir förstås mottagen med misstänksamhet. Som att han säkert har en agenda och inte minst att det är onödigt att skriva sådana böcker som bara ger de högerextrema vind i seglen. Recensionerna är av lättförståeligaskäl inte översvallande.
Att sluta ljuga ger de högerextrema vind i seglen. Till att börja med är de som numera kallas högerextrema överlag varken höger eller extrema. Så resultatet blir ett moment 22 av ständigt ljugande.
Apropå slaveriet och kolonialismen, jag läste att Belgiens kung fick ha Kongo och dess gruvor och naturrikedomar ifred från britterna som tack för att Belgien i hemlighet gick med på britternas önskemål vid ett framtida krig mot Tyskland. Ett krig mot Tyskland som på allvar började förberedas av en elit i England efter att boer-kriget var avklarat. Boer-kriget vars skrupellösa mål var guldgruvorna i Transvaal.
Om inte Tyskland helt oprovocerat anfallit Frankrike och Belgien 1914 så hade Storbritannien antagligen hållit sig undan från ett krig mellan Tyskland och Ryssland.
Att sedan tyskarna framryckning genom Belgien kantades av tyska massakrer på kvinnor, civila män och belgiska soldater som försökte kapitulera gjorde det naturligtvis lättare för de brittiska politiker som önskade ett krig mot Tyskland att fä sympatier för sin sak.
Ulf, britterna hade tidigare garanterat Belgiens neutralitet i händelse av tysk aggression.
Wilhelm och Moltke d y kan inte ha varit okunniga om saken.