Johanna Frändén recenserar Michel Houellebecq mycket uppmärksammade roman ”Sérotonine” (Aftonbladet). Ja, Houellebecq är svår att komma åt även om han för många rättänkare är något suspekt. Recensenten måste få till någon form av sammanfattning och den glider i välkända spår: ”Men Sérotonineär en studie över manlig impotens i en vidare mening, för att inte säga den västerländska maskulinitetens, det vill säga hela västvärldens, stundande kollektiva självmord.” Jaja, den västerländske mannen som representerar den västerländska kulturen tycks inte ha det lätt. Eller är det så att det har blivit en upprepad fras som endast drabbar den som inte ser lite längre än till den omedelbara jargongen?
Det som intresserar mig mer är en andra sammanfattning:
”’Sérotonine’ är en roman av en briljant stilist och en understundom mycket rolig berättare. Michel Houellebecq har en nästan hypnotisk intuition inför samhällets små och stora skiftningar, men är uppenbarto intresserad av att själv driva någon som helst politisk agenda.
Det fanns en tid då den hållningen accepterades hos författare.”
Författaren, eller i vid mening konstnären, skall, enligt recensenten, inte kunna vara skildraren eller den som betraktar och formar världen med estetisk distans. Det torde dock inte finnas någon anledning att ändra på konstnärernas strävan. Som Borges skriver om de fiktiva metafysikerna i Tlön, de söker inte sanningen, inte ens det sannolika: de söker det häpnadsväckande. Houellebecq har väl foten i den fåran.euse
Har precis säkrat mitt ex via otäcka Amzn. Ska bli spännande att se om man behärskar franskan tillräckligt för att uppfatta det som beskrivs ovan. Översättningarna av de tidigare böckerna har varit utmärkta. Roliga alltså. Notera att H-q släppte sin bok den 4/1. Dagen då Albert Camus tragiskt omkom. En författare vars livshållning och tankar känns mycket relevanta idag.
Tja. Man har gått och blivit en globaliserad europé. Böcker, LP- och CD-skivor från Frankrike, bildelar (till en fransk bil!) från Tyskland.
Det är förstås en utveckling att konstnären inte ens får betrakta längre. Om det man ser inte duger åt de styrande ska man vara tyst. Tankebrottet är redan här.
Konsten är aldrig stillastående någon längre tid. Vad ska komma? Kanske dags för nysocialrealism?
Ett märkligt sammanträffande är att Johannas recension av en misshaglig manlig författare med Goebbels anletsdrag följs av fem kvinnliga recensioner av fem kvinnliga författare. Fyra illustreras av tjugonioåriga fotomodeller, och en av en livserfaren glad tant med rynkor. De understödjande och inkännande recensionerna odlar framgångsrikt läsarens underliggande misstanke; de fem är tråkiga, på var sitt sätt. Aftonbladets läsare undgår aldrig pekpinnen, den är ständigt närvarande.
Det verkar som om framgångsrika böcker av manliga författare måste innehålla skandalöst sex och våld, annars uteblir framgången. Deckare och kokböcker säljer mest. Framgångsrika böcker säger något om publiken.
M. eller M. 14e 08.51 och får hålla med.
Lyssnade SR-P1 nu strax 13.00 och där figurera samma som din vy sedvanliga kvinliga medie-aktivster, jag fick spöamig-igenom fnittret, hade förväntat mig merän sådant och nej jag blev ej besviken, aktivisterna levererade med god marginal.
Förstår dock ej turbulensen om en som jag vill mena angående resentioner, etern+vissa bloggar, under dagarna som gått.
Reflekterar och kan det händelsevis vara, sett från min tid med ryggrad, en Franskt regnbågs-nutida tillrättalagd illa blöt-plagiat av ikonen, Charles Bukowski?
Bukowski är nog en förbild för många kreatörer när det gäller slaf och klafs, både mentalt och kroppsligen.
Den franska varianten av Park och Jallow rättegången är omvänd på alla sätt och vis :
https://www.dailymail.co.uk/news/article-6590505/Rapper-charged-inciting-murder-France-Hang-Whites-music-video-let-fine.html
En riktig recension av Michel Houellebecq´s roman ”Sérotonine” återfinnes i länken. Man får veta mer, och slipper Aftonblads-Johanna. Alla titlar av Houellebecq var slut i bokhandeln efter julhandeln.
https://ledarsidorna.se/2019/01/vad-ar-en-man-recension-av-michel-houellebecq-serotonine/
God fortsättning på det nya året, Vilks!
Bara en liten och långväga hälsning från din uråldriga trätomoder. (Ja, det var några år sedan jag förpestade bloggen din med min myrra.)
Eftersom du till synes alltjämt hyser visst intresse för samtidslitteratur, kanske också till viss del experimentell sådan, vill jag gärna tipsa om min egen bok, Gryningslandet, som utgavs i höst under en av mina pseudonymer, Thomas Bäckström.
Den finns ute i bokhandeln, t.ex. på Bokus som smidig och snygg pocket för 75kr, eller mer snål och mindre snygg e-bok för 34kr. (Ja, den säljs faktiskt utan egen vinst, eftersom jag redan tjänar så mycket på siandet och helbrägdagörandet.)
Skicka annars ett mejl till mig, så kan du få den gratis i fullt läsbart pdf-format.
Om man motvilligt skall beskriva den, är det en prosalyrisk kortroman som vill vara en trevande kärleksförklaring till både det svenska språket och mitt nya hemland.
Baksidestexten är följande:
– ”Han hade börjat med ”realtidspoesi”; fantasifulla anteckningar i livets smala marginal.”
Så inleds berättelsen om någon som tar sista tåget hem från jobbet i en japansk storstad.
Det blir en natt (och en morgon) med möten och minnen; dikt och dröm i en verklighet som kunde vara helt sann – i alla fall enligt författaren, som själv kallar denna plats hem sedan tjugo år. –