”Demokrati är lustigt”, sade Joseph Beuys på sin tid. Det torde vara riktigt men efter det att demokratin har varit lustig och rösträkningen har skett, så vad? Ja, då blir det nästa steget (i vår postmoderna tid) en komposition. Det vi har fått nu har nått nya och oanade höjder. Ideologierna har blivit symboliska hägringar som fortfarande kan antydas i talen om politikernas symboliska strävan för rättvisa och frihet i samhället. Sakfrågor som kräver snabba beslut inskränker sig till sådant som fri entré på museerna eller ej. I den frågan kan man spåra ett ideologiskt drag som nu har vandrat från det blå hörnet till det röda. Ett annat spörsmål har varit att undvika s k extrempartier. Vänsterpartiet är ett extremparti från mitten och högerut men har på en enda dag blivit rehabiliterat såsom en nödvändig del av det stora Mittens Rike. SD utgör ett intensivt intresse från alla parter. Det har avancerat så långt att alla partier kan fogas till en grundläggande ideologi, ”Icke-SD”. Vad detta innebär är svårt att säga men funderar man närmare på saken kommer man snart fram till att vi närmar oss det religiösa och att det rör sig om teologi.
Ingen överdrift att den svenska politiken företer enbetydande likhet med en Kandinskymålning. Kandinsky hyste åsikten att hans målningar uttryckte höga andliga tillstånd men det finns inga klara skäl atttro honom. Den svenska politikens komposition kan möjligen förklaras med kvantteori fångad i mitt favoritcitat från Shakespeare ”’tis here, ’tis here,´tis gone”.
Vi har demokrati, men negativ inställning till invandring är odemokratiskt, val får inte handla om invandringen. Handlar valet om invandringen, fast det är förbjudet, kan varje konstellation som resulterar i att ingenting händer med invandringspolitiken godkännas som demokratisk.
Med klimatet förhåller det sig exakt tvärtom. Den som inte erkänner klimatets överhöghet är förnekare och odemokratisk. Vissa hypoteser föreligger, de är lagstadgade, den som inte skriver under på hypoteserna ska uteslutas och fördrivas. Även om det inte finns något problem med klimatet i verkligheten, så finns det ett politiskt problem med klimatet som måste gå före allt. Om hypoteserna inte visar tecken på att infrias, så ska de hamras in ändå. I all media, alla dagar.
Spegelvända världar. I andevärlden är invandringen inget problem, men klimatproblemet gigantiskt. I verkligheten är invandringen problemet, och klimatet varierar som vanligt, oavsett vad vi gör. Snart är det vår!
– Är inte våren ovanligt sen i år…?
Våren är på väg i akademien.
Isdrottningarna Frostensson och Svenungsson lämnar lekstugan.
Busungen Horace är kvar. Bra med någon med attityd bland torrbollarna.
Man får hoppas akademien aldrig igen sjunker ned i den sura surhetsnivå på prisvinnare som utmärkte början av sekelskiftet. Trippeln Imre Kertész, J.M. Coetzee och Elfriede Jelinek var fruktansvärd.
Där ser man; själv gillar jag Jelinek och Coetzee. Däremot anser jag Jelinek överskattad och Coetzee underskattad.
Men valet av Bob Dylan var en höjdare!
Jelinek ansågs överskattad av alla utom Horace som höll ett berömmande tal. Horace antagonist Knut avgick med en rejäl sågning.
https://www.svd.se/knut-ahnlund-efter-jelinek-ar-priset-odelagt
http://www.svenskatal.se/20041210-horace-engdahl-tal-till-elfriede-jelinek/
Håller med Annellsson om att musikala texter – om de uppnår höjden – kan kvalificera sig för litteraturpris.
*”Hans”, för de som hört honom sjunga, med gitarr över bröstet.