2725: Örhängen

Västvärlden självsyn är som bekant späkarens. Icke förty är västvärlden kommen ur kristendomen där endast den förlorade syndaren har en given plats. Genomslaget har kommit ganska fort och åtminstone i Norge kan man se spår av denna åkomma i historieböckerna (Resett).

På ungefär samma tema kan man finna ett salvelsefullt igenkännande: Undergången. Under de senaste veckorna har man kunnat läsa att allt är förlorat, det är för sent att göra något åt saken. Världen kommer att, mycket eller tämligen snart, att gå under. Med detta på plats kan man se den vackra triaden av det religiösa tidevarvet då odjuret vars tal är 666 och allt vad det var skulle anlända för att rensa världen. Endast det hinsides fanns som tröst för tigerhjärtan. Modernismen fick så småningom fram atomvapnen och kapprustningen och våra dagar var räknade och knappa. Men, som nu modernismen var förhoppningen och utvecklingens epok, fanns det en möjlighet till överlevnad vilket också blev fallet (det blev också fallet med den förra religiösa undergången). Nu har vi en slutgiltig facit i den postmoderna eran. Som Peter Johansson, när han gestaltar sin mor med kniv och falukorv, uttalar: ”Nu är det allvar!” Bäst så, vi måste ha en undergång för att trygga vårt kulturarv. En liten möjlighet föreligger: postmodernismen lärde oss att relativisera. Allt kan relativiseras sålunda även undergångar. Härliga tider, strålande tider!