2848: Biennaltankar

Dagens biennaler har sina två sidor. En är curatorns alltmer förtvivlade försök att finna en väg för att få fram dagens politiska agenda utan att den blir alltför aktivistisk. En annan är att konstverken som presenteras kan bli intressanta utan att tyngas alltför mycket av det angivna programmet. Detta är nog vad man kan få ut av den nyöppnade Göteborgsbiennalen.

”Part of the Labyrinth” är temat som curator Lisa Rosendahl har presenterat. Det handlar inte om några bokstavliga labyrinter utan enbart metaforiska. Och när man studerar den givna curatortexten och läser Fredrik Svensks intervju (Kunstkritikk) ser man att det handlar om de ständigt återkommande konventionerna i samtidskonsten. Ett populärt objekt är den svenska slavhandeln i Västindien under 1700- och 1800-talen. Visserligen rör det sig om promillen av den totala slavhandeln men det gör ändå Sverige till en kolonialmakt som kan kasta en lämplig skugga över den svenska historien och belägga landet med en passande skuldbörda.

Ett par återkommande nyckelbegrepp är ”korskopplingar” (alltså att skapa förbindelser mellan diverse händelser och platser) och ”icke-linjärt tänkande” vilket är det man gör när man skapar korskopplingar. I konsten har man alltid varit förtjust att belysa företeelser och oväntade kombinationer men numera finns ett politiskt syfte. Exakt vad detta går ut på är inte helt klart men det är något om att förstå och förbättra världen med hjälp av konstens alternativa obegriplighet. Man kan alltid tänka sig att om det blir tillräckligt förvirrat kan det bli riktigt bra.

”Moderniteten” är alltjämt föremål för en överlägsen kritik. Utställningsrummet ”den vita kuben” har fått många påhopp och curatorn ger sitt bidrag:

”Jag upplever den vita kuben som en av den västerländska civilisationens starkaste rumsliga iscensättningar av modernitetens grundläggande operativa idéer av separation, autonomi och abstraktion. Arkitekturen skapar en illusion av att det är möjligt att upprätta ett avstånd mellan dig själv och världen för att kritiskt betrakta och omforma den, en möjlighet som vi vet kan leda till både radikal frihet och fruktansvärt våld. Denna möjlighet för människan att betrakta sig själv som ståendes vid sidan av världen med privilegiet att individuellt bestämma när och hur hon skulle vilja vara delaktig har skapat en upplevelse av vi alla är autonoma enheter skilda från varandra och vår omgivning. I själva verket är vi djupt beroende av varandra och våra omgivningar för att överleva. Att skilja oss åt är en klassisk form av härskarteknik, ett sätt att söndra och härska, att göra oss till ’kroppar utan världar’ som Tiqqun uttryckt det.”

Det borde inte vara så svårt att se att vi faktiskt har båda möjligheterna när vi skall bilda oss en uppfattning om världen.

Curatorn laborerar också med en världsförbättrande ståndpunkt utifrån metaforen labyrinten:

”…uppmärksammar utställningen att vi människor måste förstå oss själva som en självklar del av denna labyrintiska värld och inte bara som dess uttolkare. Vi är labyrinten, och på så sätt även dess medskapare. Det är först när vi till fullo accepterar vår oundvikliga delaktighet, när vi inser att vi är beroende av varandra och vår omgivning, som verklig förändring mot ett hållbarare förhållningssätt blir möjlig.”

Här kan man undra vilka ”vi” är. Om det är alla människor på jorden, vilket det borde vara, är det knappast möjligt för Göteborgsbiennalen att omfatta en sådan publik till självförståelse. I vanlig ordning kokar det ner till att handla om de konstintresserade som skall se sig som oförstående inför den delaktighet som biennalen bjuder på. Och därmed ändra sig och förstå hur allt hänger samman. ”Vi” kan naturligtvis också tänkas syfta på den västerländska kulturen eller den vite mannen.

Det är inte lätt i samtidskonsten. Utrymmet har krympt och varje gång en biennal reser sig slår den taktfast huvudet i taket.