Inte längre är det särskilt ovanligt med kulturutbrott och idag var det Peter Kadhammar (Aftonbladet) som ger sig u i detta område. Han, likt många, förfasar sig över att Lenny Clarhälls reliefer har plockats ned från Järfällas fullmäktigesal. Om man istället använt sig av en viss eftertänksamhet torde man komma fram till att det är långt mer fördel än nackdel. Ingen har brytt sig om dessa verk förrän någon fick syn på dem och befann dem som kränkande. Inte illa av verk från 1980-talet att fortfarande kunna utlösa en relativt kraftig provokation. Det betyder också att kvaliteten har ökat, verken har fått en historia som inte är dålig och diskuteras livligt i hela landet. Och, som sagt, föranleder utbrott av vitt skilda slag.
Det räcker inte för Kadhammar som är på riktigt dåligt humör. Han följer upp med sölvesborgaren och gör vad han kan med det symboliska uttalandet som kom från de styrande politikerna. Där har man sagt att man inte skall prioritera utmanande konst vid inköp. Det har dock framkommit att det inte finns någon budget för inköp. Och om man ändå skulle få för sig att göra ett inköp menar Kadhammar att det skulle röra sig om ”älg vid en tjärn”. Tidigare regimer har sagt sig ha intresse att gynna lokala konstnärer via den lokala konstföreningen men ingen har bråkat om det.
Det är klart att vad vi har är kränkhetskulturen i dubbla upplagor. Även Kadhammar har råkat bli kränkt så till den grad att han i en vision frammanar den totala kränkningen vilket resulterar i att det mesta av äldre monument kan råka illa ut. Han har i alla fall rätt i att Sverige är extremt känsligt och att man inte har samma panik i Tyskland.
Även Konstfrämjandet i Värmland (VF) vill vara med i konstdebatten och sammanfattningsvis kan säga att de framlägger behovet av en konst med rätt värdegrund. ”Den väg som Sölvesborgs och andra kommuner nu stigit in på gör vårt öppna samhälle fattigare, mer inskränkt och odemokratiskt”, skriver man. Verkligen? Konst är alltid odemokratiskt eftersom något måste väljas och några skall vara de som väljer. Blir det rättvist, väljer man den bästa konsten? Och den bästa konsten i vilket avseende? Skall man prioritera eller nedprioritera samhällskritisk konst med rätt värdegrund? Eller välja från den stora mängden av mera ordinära konstnärer med lokal förankring? Eller vad?
Det gäller alltså Karl Marx, upphovsmannen till proletariatets diktatur, som blev partiets diktatur, och vars förment vetenskapliga teorier inte kunde falsifieras och sen vederlagts och pensionerats av verkligheten. Emma Feldman hade kunnat göra åverkan på verket och eliminerat den lilla anstötliga biten. Eller berikat den; ”kapitalet” kan med lätthet tidskorrigeras till ”kapitalt misslyckande”. Då hade det också varit sant.
Debatten om ”menskonst” i Sölvesborg verkar ha fått vind i seglen igen genom ett konkret exempel. Censur? Ord står mot ord, spännande fortsättning följer.
https://www.dn.se/kultur-noje/konstnarer-i-solvesborg-vi-har-blivit-censurerade/
Censur är det inte.
De har yttrandefrihet och mötesfrihet enligt rättighetskatalogen och kan hyra sig en egen lokal att framföra sin konst fritt.
Kommunen är inte skyldig, vare sig juridiskt eller moraliskt, att hålla just dessa konstnärer under armarna.
Kommunen har samma rätt att säga nej till vad kommunens lokaler/resurser skall användas till såsom andra kommuner vägrat SD att använda kommunens lokaler/resurser:
https://www.kuriren.nu/opinion/varfor-hyra-ut-till-sd-nm4665217.aspx
http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/pressreleases/sverigedemokraterna-nekas-paa-nytt-att-hyra-lokaler-i-malmoe-113877
Blott två axplock i en mycket diger flora av kommuners vägran att hyra ut lokaler till SD.
När din motståndare ljuger vet du att du befinner dig på rätt sida.
-” De konstkränktas kör”, första stycket och de sista två meningarna.
Så vardet då Iran och eventet angående övertagandet av USAs ambasad i Teheran och textens anslag hos RT -”Ahead of the 40th anniversary” .
Under slutet av 90-talet passerade jag gåendes eller med fordon aktuella platsen ett antal gånger vid flera tidperioder, en rätt oansenlig byggnad inget speciellt merän just USA-ambasad harförmig att det fanns visst måleri av någon fasad, ej säker var ju ingen stor sak då.
Iraniers kommentarer vid den tidpunkten, 90-talet, och om prästeskapets kontrar-omstörtning och efterföljande sedvanlig avlivande, dessa pekandes, upp, mot lyktstolpe och -” i var stolpe ska det hänga en Mullha ”
Tag en titt på bildsekvensen av det engång-itiden det seriösa Iran en bild med man resten med svartdraperat kvinnfolk.
Tag entitt på bilden där grönklädda män av olika vapenslag och grad passerar över en dörrmatta av USA-flagga.
Min vy och jag kan ha föredrag med bildverk ala-Sovjet inspe dock USA-flagga som dörrmattan blir något omoget andas viss, desperation.
Vad historik vill man dölja.
( https://www.rt.com/news/472489-iran-us-embassy-murals/ )