”En våg av sifferstyrning har de senaste åren svept över den offentliga sektorn. Särskilt två strömningar under 1990-talet har bäddat för dagens mätkultur: New public management och evidensbaserad praktik. Den förra bygger på idén att verksamheter kan mätas som ett företag, den andra att yrkesverksamma endast ska arbeta med metoder som har mätbara och bevisbara effekter.
Men mer mätning är ingen garant för ökad kvalitet och effektivitet. För att ta reda på de verkliga konsekvenserna behöver dessa studeras i sitt sammanhang.
Det har Teres Hjärpe gjort. I en ny avhandling har hon under 1,5 års tid följt socialsekreterare i deras arbete för att ta reda på konsekvenserna av de ökade kraven på mätbarhet. ”
Detta meddelas från Lunds universitet. Mätningsprogrammet har varit i bruk länge. Jag deltog själv i ett forskningsprogram för mer än 20 år sedan. Det handlade om mätningar inom sjukvården. Vid den tiden ändrades patienten till kund (men samtidigt meddelades att personalen inte skulle tilltala kunden med ”kunden” utan säga ”patienten”). Sedan gällde det att mäta kunden, inte minst kundens upplevelser av företagets service. Detta tog mycket tid och vinsten var obefintlig men eftersom det hade bestämts att man skulle följa företagens strategier med den nya mätkulturen fanns det inget val. Personalen skulle också arbeta med mätbara förbättringar som kunde leda till besparingar. Vid den här tiden utgick det också pris till de avdelningar som lyckades med sådana bedrifter. Ett kreativt förslag var att remittera patienter (kunder) till andra vårdområden. En avdelning fick pris för detta medan en annan hamnade i kaos beroende på den oväntade tillströmningen av nya fall. En laboratorieavdelning hade problem med att få rätt värden på några av sina tester. Ända tills man kom fram till att göra testerna omedelbart på morgonen innan utrustningen påverkades av laboratoriets ökande temperatur. Även detta tilldelades ett pris.
Det tycks inte vara över än.