Vi har ju alltid Facebook. Jag skall erkänna att jag är en flitig besökare. Trots att det är mycket att bläddra förbi får jag ganska snabbt en uppfattning om vad som är på gång i form av diskussioner och hänvisningar till artiklar. Min vänlista är mycket bred därför blir informationen ordentligt polariserad. Kampen mellan de politiska lägren pågår alltid och båda sidor står inte främmande för att kasta in gamla artiklar för att stärka sin och de medhållandes kampvilja. Åsiktsbekräftelser i sådana fall brukar inte innebära att de som skriver ”bra där” har läst artikeln eller har lagt märke till att den är gammal.
Antagligen ger den en god bild av den nya politiska demokratin. Med sociala medier förverkligades ett steg i demokratiseringen. Fler röster och luftandet av åsikter. Kraven är inte stora, det enda som behövs är en uppkoppling och en åsikt. Men det är lång kvar. Det är ändå en minoritet som är igång. Dess härjningar och frisinnade utspel blir istället i sig problematisk. Framförda åsikter skall hålla sig inom rekommenderade gränser vilket Facebook sköter med algoritmer.
Hur det än blir är det en del av nutidens vardag så annorlunda mot den tid då intressenter på sin höjd skrev insändare i lokalpressen.
Professor Frederik Stjernfelt skriver om företeelsen i Weekendavisen.
Hmmm, jag tror det är lite fel-länkat i dagens postning. Istället för att hamna i Weekendavisen och Frederik Stjernfelt landar jag i en Roy Andersson-trailer på YouTube…
Ack ja, nu skall det vara på rätt köl.
Det föreligger en generationsklyfta, många yngre avstår fab och använder instagram istället, med uttalat avsikt att slippa äldres tråkigheter.
Många äldre avstår Facebook för att slippa yngres ( = < 66 ) tråkigheter.