Det är säkert inte obekant att mitt RH-projekt starkt har påverkat min livsstil. Gradvis har jag funnit att jag lever ett karantänliv. Det var länge en unik situation där jag p g a smittorisken har fått begränsa mina kontakter undvika folksamlingar och endast under synnerliga omständigheter kan uppträda i offentliga sammanhang. Mitt liv är tämligen enahanda och centreras kring den dagliga rastningen. Understundom får jag också bära mask för att undvika spridning av mig. Mitt arbete som konstnär har sedan länge försiggått hemifrån och det gäller nu också för alla mina kollegor.
Men nu har läget blivit annorlunda och mitt karantänliv är allas. Med andra ord har det blivit lite mindre ensamt eftersom så många delar min livsstil. Från exklusiv till norm.
Som en del av ett konstprojekt är det ännu en i raden av osannolika händelser.
Ja, det där är väldigt fascinerande. Skriv gärna mer om det – du har ju unika erfarenheter om detta!
Jag funderar ibland på hur det verkligen skulle vara att leva i din situation, och nu får man en liten försmak. Men det är väl ungefär som att sätta på sig en ögonbindel för att försöka uppleva hur det är att vara blind.