Skall kulturen vara fri från statliga bidrag? Det menar Henrik Jönsson på sin YouTubekanal. Det ligger något i det enär man kan förstå att staten vill ha något tillbaka och att den inte vill ha sådant som strider mot dess värdegrund. Men så enkelt är det ändå inte och man får snart klart för sig att Jönssons kulturfrihet är en ensidig framställning. Han gör t ex en stor affär av att Sture Johannesson affisch (flickan med haschpipan) blev refuserad på Lunds konsthall. Här är det inte fråga om något direkt statligt bidrag men låt gå för att det även kan ses som en ekonomisk fördel att ställa ut på en officiell plats. Emellertid blir problemet här att intendenten, dvs. statstjänstemannen, Folke Edward var den drivande. Han stötte på patrull i konsthallsnämnden. Men det visar att den statliga ordningen inte har en enhetlig front. Ett annat exempel är Peter Dahls serie ”Drömmar i soffhörnet”. Polisen beslagtog en av målningarna 1970. Men då hade statstjänstemännen på Göteborgs konsthall inte gjort invändningar. Ett ytterligare exempel är Carl Kylbergs målning ”Uppbrottet” som Nationalmuseum ville köpa in. Regeringen sade nej.
Dessutom tillkommer det synnerligen intressanta dilemmat om hur något överskridande skall presenteras. I sin förenklade bild tänker sig Jönsson att staten förhindrar nyskapande. Men inte riktigt så. Tack vare att staten på samma gång ger plats åt kontroversiella verk och refuserar dem blir verken överskridande och dessutom milstolpar i svensk konsthistoria.
En annan sida av saken är att Sverige har sex konsthögskolor. De producerar varje år ett tämligen stort antal nya konstnärer. Utan bidrag skulle väldigt få av dem ha en möjlighet att överleva. Detta kunde teoretiskt åtgärdas genom att lägga ner merparten av skolorna men man kan lätt inse att det är ogörligt. Tanken är att vi behöver ett större antal konstnärer för att få fram några stycken som kan åstadkomma arbeten av hög kvalitet. Det är tveksamt om den ekvationen är korrekt men detär allmänt accepterat. Inte ens SD skulle på allvar gå in för en sådan förändring. Det kostar för mycket ur politisk synpunkt.
En del projekt är kostnadskrävande och i Sverige finns det inte många finansiärer. Bildkonsten har blivit dyrare med alla nya tekniker och så har vi filmverksamheten som är svår att etablera utan stöd till nya filmare. Och hur förhåller det sig med bibliotek och museer? Jönsson var nog lite väl snabb.
Idag behöver människor överlevnads hjälp.
Kommunerna kan inte fortsätta att verka som om verksamheter längre.
Kalla det nu för sitt riktiga namn ! Övelevnadsbidrag.
Om sen någon har en gammal borstpensel o man vill stryka av färgen på ett gammalt lakan så får väll de va som de är.
Göran Jönsson
Samtidigt har vi Lars Vilks som gengångaren på kulturfesten.
Där och då var den punkt då Sveriges kultureliter till slut visade korten, i all sin ynkedom och undfallenhet. Rondellhunden har i detta varit det kraftfullaste konceptuella konstverk Sverige har sett. Koncepten ringer fortfarande obesvarade genom inte bara konstvärlden utan hela Sverige.
De som har betalt för att diskutera det vänder sig naturligtvis ängsligt bort. Finns det inget postkolonialt verk via vilket man kan spy galla på de som är för väluppfostrade för att skjuta tillbaka? Vi föredrar hellre det tack, död åt medelklassen.
Henrik listar insiders repressiva åtgärder över decennierna på ett underhållande sätt. Det verkar vara vanligt att libertarianers praktik inte låter sig genomföras, eftersom det finns starka intressen däremot. Varje gång.
Jag är djupt förvånad. SEX stycken konsthögskolor där människor går rakt ut i bidragsträsk och förutom betald utbildning så ska de dessutom kosta av andras pengar för att få bedriva hobbyverksamhet.
En bra start är att halvera antalet skolor och göra en övergång där vi verkar för en stipendiatkultur för att finansiera hobbyverksamheten.
Man kan ju även säga att ur ett rent allmänintresse skulle idrott kunna kräva samma existensberättigande, eftersom det ger så mkt till folk och när Peter Forsberg åker på isen så är det i mitt tycke så är det i princip en konstform.
Oavsett ovan. Det viktigaste argumentet för att frigöra konsten är att på samma sätt som ”konst inte kan överleva” så gör konsten som överlever på konstlade medel att den fria konsten kvävs av bidrag som förstör konkurrensbilden.
Jag tror herr Vilks får ta ett steg tillbaka här och genmäla på ett liknande sätt som kritiken av Henrik Jönsson framfördes; principiellt.