2996: Stöd till konsten?

Henrik Jönsson har tagit upp en intressant diskussion om statligt stöd och konsten. Jag har kommenterat hans inlägg och efter det har han kommit med fler synpunkter (blogg).

Kulturpolitik är ett stort ämne och jag har inte någon hel överblick därför håller jag mig till bildkonstens situation. I denna har den internationella samtidskonsten som totalt dominerar konstvärlden. Det är där det sker och det är dit konstnärerna vill nå. Denna rörelse är lätt att identifiera politiskt. Det är en vänsterrörelse vilket inte på något sätt är en överraskning eftersom det finns en lång och överväldigande tradition för det. Det betyder att den kulturpolitik som man i Sverige förespråkar inte strider mot de uppfattningar som råder. Vi har länge sett att tematiken på utställningar domineras av postkolonialism, migration, genus och patriarkatet, minoriteter och mångkultur, representation, antikapitalism osv. Problemet med det här är inte någon statlig styrning utan att det har blivit konventionellt och förutsägbart. Och förödande ineffektivt eftersom de konstnärliga projekten är svåråtkomliga och budskapen diffusa och inbäddade i akademiska referenser. Men man kan inte heller säga att den politiska enhetligheten är given. Ser man t ex på de tre främsta svenska konstnärer som har placerat sig i den internationella samtidskonsten: Nina Canell, Klara Lidén och Nathalie Djurberg är det frågan om synnerligen oklara budskap och det är svårt att finna någon politisk orientering. Det är inte lätt att nå så långt som dessa har lyckats med (och praktiskt taget omöjligt att i längden hålla sig kvar) men så får man nog se det kulturpolitiska målet: Att Sverige kan visa upp att man har frambringat konstnärer på hög nivå.

Jönsson leker med tanken att det kan bli andra ideologiska motiv som dominerar och påverkar konstens frihet: ”Accepterar man att regeringen idag kräver att kulturen ska genomsyras av jämlikhet, inkludering och könspluralism – då accepterar man även att en framtida regering kan komma att kräva att kulturen genomsyras av styrka, kamp och etnisk renhet.”

Att något sådant skulle ske får betraktas som otänkbart från en rörelse som är genuint vänsterorienterad och som reagerar mot varje avvikelse från den linjen.

Jönsson skriver vidare: ”Att försvara denna riskabla konstruktion, under förevändningen att det stora antal konstnärer som utexamineras vid Sveriges sex konsthögskolor måste kunna skattefinansieras är ett cirkelargument. Det finns nämligen redan ett ord för skapande verksamhet som inte bär sig ekonomiskt – det kallas hobby om man är illvillig, och kall om man är välvillig.”

Det är inget cirkelargument utan en allmänt accepterad ordning. Skall man få fram kvalitetskonst krävs en miljö med ett större antal verksamma konstnärer. Några av dessa blir tillräckligt intressanta för att representera en kvalitet på högre nivå. Och denna miljö bottnar alltså i den internationella samtidskonsten som är verksamhetens parameter. Man kan naturligtvis ifrågasätta denna auktoritet men det är den som gäller och det är svårt att skapa något alternativ. Alternativet måste dessutom komma genom den internationella samtidskonsten eftersom förutsättningen för att skapa något annorlunda bygger på den gällande normen.

Små länder har svårare att med hjälp av marknaden skapa intressanta konstnärer eftersom den svenska konstvärlden är alltför liten. Stipendieordningen bidrar till att möjligheterna ökar. Det är dessutom så att mycket av det som produceras är svårt att sälja om man inte har lyckats med ett internationellt genombrott.

Skulle man satsa på kvalitet på högsta nivå borde man enbart sikta på den internationella samtidskonsten. Av demokratiska skäl går det inte utan man får även se till den numerärt större delen av konstnärskåren som arbetar på mera traditionellt sätt.

Det är svårt att rubba dessa cirklar.