Om ett par månader är Nimis 40 år. En större artikel (låst) om detta i Sydsvenskan. Det finns ingen riktigt klar intention med detta stora och långkörande processverk. När det startade 1980 var i alla fall en tanke att försöka åstadkomma något i en tid då det var stiltje i konsten. Det var efter konceptkonstens genombrott och efter den kortvariga politiska eran som dock ledde till att det blev ett slags tomrum. Postmodernismens hade ännu inte gjort sig gällande och inte heller idén om temporära skulpturprojekt i stadsmiljöer. Nimis passade inte riktigt in någonstans men väckte stor uppmärksamhet. När myndigheterna ingrep 1982 verkade läget för mig tämligen hopplöst. Jag hade uppfört en stort ”träverk” (en benämning som myndigheterna skapade) utan tillstånd på ett naturreservat. Svåra lägen är emellertid intressantare än lätta och lyckligtvis hade jag länsstyrelsen som motståndare. Denna myndighet ville på alla sätt undvika att det rörde sig om ett konstverk och siktade på att det var en byggnad med motiveringen att den innehöll ca 22 rum (vilket polisen hade räknat). På den tiden ansåg myndigheterna att medierna var försumbara eftersom de inte kunde bestämma och besluta. Den omfångsrika domstolsprocessen kom att pågå under två decennier. Dock hade länsstyrelsen läst fel i regelverket för naturreservatet där det inte fanns någon bestämmelse om förbud för byggnader (numera har en sådan klausul lagts till). Så blev det hopplösa läget alltmer vinnande. Länsstyrelsen vill dock inte ge sig och önskar nu ett förbud att beträda området. Besked skulle ha lämnats i november 2019 men intet har ännu visats sig. Att ett konstverk förblir kontroversiellt under 40 år torde vara ett rekord.
Berättelsen; kommentarerna, alla beslut och åtgärder, alla åsikter och allt deltagande är överväldigande. Givetvis blev det också så att min identitet som konstnär kom att förknippas med Nimis, en man med ett enda verk. Det var först 2007 som jag kunde bryta den trenden med ännu mer operativt processverk, Rondellhunden. Liksom Nimis pågår detta ännu. Frågan är om jag kan få till ett tredje…
Jag beundrar det du har gjort och besökte flertals gånger den underbara plats med familjen. Jag skulle önska mig att kunna bygga vidare med större sammansluten community av människor som ta den vidare och låter inte den falla.
Minns konstkyrkan i Surahammar 2007, ett annat ”processverk”, som väckte uppståndelse. Snart nog överskuggades den av rondellhunden och föll oförtjänt i glömska.
Nimis är fantastiskt och jag har varit där två ggr. En gång träffade jag dig och glömmer aldrig de udda figurer som på avstånd säkerställde din närvaro! En sak jag funderat på är hur jävla envis du är och hur förbaskat tungt själv jobbet varit! Visst är miljön inspirerande men hur 17 har du orkat släpa och banka så länge? Respekt!
Hela två ggr Christer – då måste du vara ett stort fan av bygget.
Ja, Nimis är unikt och borde bevaras så långt det någonsin är möjligt.
Ber om ursäkt Christer för att jag var sarkastisk men det låg lite komik i det du skrev – förlåt!
Hej Lars,
Jag vet att du är skeptisk till mina tolkningar, men Nimis är ett av dina barn. Jag blev tårögd när du, för ett decennium sen, på Svefi i Haparanda, visade bilder på Nimis, som då fyllde 30 år.
En annan intressant aspekt är att dina skulpturer i reservatet sätter fokus på människan som djur. Du bygger ungefär som en skata, svala eller stork bygger sitt bo. Djuren frågar inte människor om lov. Du sätter fingret på något som förenar allt skapande bortom teorier och artgränser.
Apropå teorier, jag mailar dig en text där jag presenterar min Theory of Creativity.