Det var vid jultid 2018 som dramatiken tätnade kring min personskyddsenhet. Min nära och kära Maj (för övrigt min enda anhörig) skulle komma hem från utlandet. Som brukligt skulle jag möta henne för vidare färd till hennes bostad. I dagarna hade man meddelat mig att denna bostad skulle klassificeras som säkerhetsrisk men det var inte på något sätt akut. Men några dagar före jul kom ett drastiskt besked. Det blev ingen hämtning av Maj eller någon transport till hennes bostad (trots att detta sedan månader var inlagt i planeringen). Jag erinrade då om den vanliga gången vid dessa tillfällen; att det alltid var den nödvändiga uppgiften för mig att någon dag i förväg sätta på värmen och se till att ställa ett fordon till hennes disposition. Svaret var nej, motiverad med frasen: ”Beslutet är taget, så får det bli!” Därmed kunde åtminstone något av enhetens motto (”kommunikation, flexibilitet, dådkraft”) uppfyllas. Om någon gång det brister i kommunikation och flexibilitet så dock inte i dådkraften.
Maj var naturligtvis upprörd över att hamna ensam i sena natten på flygplatsen och på något sätt ta sig till en ouppvärmd bostad. I samtal med ledningen tyckte hon att jag på egen hand skulle möta henne och ledsaga henne hem. Så att det framkom hur illa vi blev behandlade. Detta verkställdes dock inte eftersom logistiken är komplicerad för ett övervakat skyddsobjekt. Men det var tillräckligt för att enheten skulle visa ytterligare dådkraft och betrakta henne som en säkerhetsrisk och inställa henne till förhör.
Berättelsen lovar att bli rafflande, liksom så mycket annat som skrivits i detta ämne. Processkonstverk var ordet.