Det var ingen dålig scen som utspelades den 21 december 2018 på en polisstation. Tre män placerade sig runt ett bord för att ingående förhöra en kvinna som man misstänkte utgjorde en säkerhetsrisk. Två livvaktschefer, båda försedda med uppslagna kollegieblock och pennor, dessutom en jurist, förmodligen för att understryka den maktposition som man anser sig företräda. Den åtalade, Maj (se del 2), hade uttryckt sin frustration över att ha hamnat övergiven på en flygplats sent på natten. Inkallelsen till förhöret gav ingen respit. Efter den sena hemkomsten beordrades den misstänkta till förhör samma morgon.
Man tillät mig nöjet att ta del av denna intressanta föreställning. Tydligen hade man på ytterst lösa grunder fått för sig att Maj skulle röja min skyddade hemvist. Förhöret som följde visade att det var helt grundlöst. Maj hade uttryckt att skyddsobjektet inte skulle acceptera enhetens beslut om att inte tillåta möte och hemfärd. Vid den här tiden fanns det inget direkt förbud för mig att agera på egen hand. Snarare tvärtom enligt föreskriften att ”skyddsobjektet gör som det önskar, polisen ger endast rekommendationer”. Den klausulen skulle snart ändras.
Nåväl, juristen talade något besvärad, Maj svarade övertygande och livvaktscheferna satt tysta med sina kollegieblock och pennor. Vad jag kunde se gjorde de inga anteckningar. Förhöret blev inte långvarigt. Det fanns inte mycket att tillägga. Den åtalade delgavs inget domslut. Det kom inget domslut överhuvudtaget. Till slut ställde jag frågan om vad man hade kommit fram till i ett brev till enheten. Jag fick ett svävande svar av närmaste överordnade chef (som inte var med vid förhöret) som påstod att man redan hade meddelat att inga åtgärder skulle vidtagas.
