3046: Konstnärlig forskning (del 2)

Bogdan Szybers underkända konstnärliga forskning som jag skrev om igår föranleder ytterligare en liten granskning av denna verksamhet. Betygsnämnden (som alltså underkände arbetet) har minutiöst lagt fram kriterierna för vad en konstnärlig forskare skall kunna prestera för att komma i åtnjutande av en doktorstitel:

“demonstrate creative capacity in his or her artistic field

demonstrate the capacity for artistic analysis and synthesis as well to review and

assess new and complex phenomena, issues and situations autonomously and critically.

demonstrate the ability to identify and formulate artistic issues with scholarly  precision critically, autonomously and creatively, and to plan and use appropriate  methods to undertake research and other qualified artistic tasks within  predetermined time frames and to review and evaluate such work.

demonstrate through a documented artistic research project the ability to make a significant contribution to the formation of knowledge through his or her own Research

demonstrate broad knowledge and systematic understanding of the area artistic practices as well as advanced and up-to-date specialised knowledge in the subject performative and mediated practices

demonstrate familiarity with artistic research methodology in general and the methods of the specific field of research in particular

demonstrate intellectual autonomy, artistic integrity and disciplinary rectitude as well as the ability to make assessments of research ethics”

Jag noterar särskilt att endast den första punkten tar upp konstnärlig kvalitet, benämnt ”kreativ kapacitet”. Denna bedöms internt vilket betyder att kraven är låga. Kvalitet i konsten kan enbart bekräftas när ett verk blir offentliggjort och därmed föremål för konstvärldens bedömning. Allt annat är en prognos som kan göras internt men som sålunda är obekräftad. Men det visar sig att denna passus, i en serie på sju punkter, är den enda som tar upp det konstnärliga inslaget. Resten handlar om att utöva akademisk diskurs eller lite mera speciellt den diskurs som den konstnärliga forskningen har utvecklat och lär ut till sina kandidater. En central punkt är den tredje som understryker att projektet skall ge ett tydligt kunskapsbidrag.

Om man betraktar konstnärlig forskning utifrån konstvärldens verksamhet (utanför den interna institutionen konstnärlig forskning) skulle man lätt kunna vända på steken. Den internationella samtidskonstens utövare på en bekräftad kvalificerad nivå (de är synnerligen talrika och visas på större biennaler och ambitiösa utställningar) uppfyller självfallet den första punkten i programmet. Resten är egentligen bara en formsak. Självklart är det numera så att så gott som alla konstnärer bedriver ”research” i sina projekt. Vad som behövs för att göra hela denna väldiga produktion till konstforskning är en teoretisk diskursiv behandling. Detta sker också, ibland genom konstnären själv men oftast genom diverse kvalificerade skribenter. Det handlar alltså om att ge konsten den rätta textmassan. Jag skulle utan vidare säga att samtidskonstens verk utan vidare lämnar ”kunskapsbidrag”. Det kräver bara en god formuleringsförmåga och lite insikt i ett antal mer eller mindre givna ämnen som postkolonialism, genus, migration, klass, makt, hierarkier, miljö etc.

Det handlar alltså om diskurs- och metodteknik som inte är alltför svårt att lära in. I den konstnärliga forskningen anses det viktigt att konstnären själv behärskar detta men frågan är om det inte är bättre att lämna detta till specialister som på ett långt mer professionellt sätt kan visa hur mycket nya kunskapsbidrag ett projekt innehåller.

I den konstnärliga forskningen blir konsten enbart ett besvärligt inslag genom att den aldrig blir entydig och ständigt rör sig i en fiktion. Den skall dessutom överskrida sin publik genom en lämplig provokation. I den konstnärliga forskningen reduceras publiken till en betygsnämnd. Men det kan ju räcka.