Det är inte så lätt att veta var den intellektuella skärpan finns i dagens upprors- och motståndsrörelser. Det förefaller mest vara en blandning av postmodernism och blind övertygelse. Ivar Arpi skriver om saken i SvD.
Någon nedre gräns för den politiska filosofin verkar det inte finnas. Vi har de senaste dagarna konfronterats med namn på Speedwayklubbar (”Indianerna” och glass (”Sitting Bull” och i Danmark har man problem med ”Eskimå”). Dessa påhopp kan lyckas såtillvida att orden blir infekterade, skapar oro hos ägare och producenter (som vill försäkra sig om att befinna sig på rätt sida). Allt lyckas inte och någon gång måste vi nå den nedre gränsen.
Skärpan i de pensionerade motståndsrörelserna var inte så utbredd heller. Det är frågan om att vara ung, dum och trosviss. Att genusfnoskerierna , rasistisk antirasism, religionsfrihetsislam och den något överkörda klimatångesten inte är så briljanta framgår klart. Lanserade i medier som tappar konsumenter i samma takt som de sprider dynga möts med ”kvalitetsjournalistik”.
Vi har börjat dubbelkolla dagstidningarna mot Fria Tider och flashback för felsökning. Liksom man läser både Foxnews och CNN.