Ett inlägg i debatten om konstnärsforskning idag (Expressen). Min lilla markering av att konstnären alltid måste vara den tyste. Om själva konsten kan man säga mycket men inget bestämt. Konstnären är en i raden av betraktarna och kan naturligtvis ha synpunkter på sitt verk. Många tror att detta är en säker källa och i konstnärsforskningen har förhoppningen varit att genom språklig och teoretisk utbildning av konstnären skall vi få ta del av konstens mysterium förklarat inifrån.
I morgon är det Nimisjubileum, 40 år. Under dessa fyra decennier har jag fortlöpande fått frågan varför jag gjorde Nimis och vad den är för något. Det är naturligtvis inte svårt att svara på dessa frågor eftersom jag är utbildad konsthistoriker och verksam som kritiker och teoretiker. Men det blir många svar som är möjliga. Vad som brukar hända med omtalade konstverk är att konstvärlden bestämmer sig för en viss tolkning men detta har ännu inte inträffat med Nimis.
”Varför du gjorde Nimis?”
Vilken fråga! När du står där med lite bråte i famnen har du väl ingen aning om vad det ska bli av det. Det ena gav väl det andra och sen blev det som det blev. Men något färdigt verk som skulle heta Nimis fanns väl ändå inte planerat – eller?
NIMIS fyrtio år idag. Lars och Nimis lever, leve dem!!!
https://inreexil.blogspot.com/2020/07/nimis-fyller-fyrtio-ar-idag.html
Vid lämpligt tillfälle ska jag donera en låda spik som gåva till jubilaren.
Otroligt att detta enastående konstverk har överlevt, trots allt det gått igenom. Jag besökte Nimis för första gången i går, det var en verklig upplevelse! Grattis Nimis!