Yttrandefriheten i all ära men inget är så bedövande som skammen. Inte minst när det gäller en så angelägen sak som BLM i svenskt konstliv. Trots uppfordringar har den svenska konstvärlden endast visat svaga tecken på intresse. (Kunstkritikk)
Tanken att det skulle finnas något universellt är ett rött skynke: ”Till exempel, i ett samförståndsdrivet samhälle som Sverige, där neutralitet och likhet är kraftfulla disciplinnormer, så framstår hänvisningar till universalitet och estetiskt omdöme, för oss, som envetna försök att upprätthålla ett vitt privilegium.”
Ett, dock godkänt, vitt privilegium är den diskurs ur vilken ovanstående formulering kan härledas.
Ska man förstå ”kulturinstitutionernas” roll som forna tiders mecenaters, att man helt enkelt ”beställer” politiskt korrekt konst och på den vägen utövar inflytande på enskilda konstnärer?
Då, anno dazumal, målade man bibliska motiv, i vad som ansågs representera en ”universell” (katolsk) religion. På motsvarande sätt omhuldar man väl i dag kristendom 2.0, eller de mänskliga rättigheterna, som samma slags ”universella” lära.
Om man specifikt ska rikta strålkastarljuset mot BLM-MR får man väl kalla in Makode Linde med en ny tårtinstallation. Något Galleri Neger lär det ju inte bli tal om.