Idag gjorde jag ett besök på Louisiana för att se de pågående utställningarna. Men det blir ingen recension endast ett par noteringar. I utställningen kvinnliga surrealister (väl värd att studera) blev jag särskilt intresserad av Leonor Fini (1907-96). Övertygande penselföring men i självporträttet har hon gjort sitt öra egendomligt i kontrast till övriga detaljer. Det kan vara så att örat är så ovidkommande för betraktaren att det inte behöver ha någon noggrannhet.
En annan detalj var ett filmat samtal mellan direktör Poul Erik Tøjner och Per Kirkeby från 2008. I samtalet kom det fram vilka hållningar som Kirkeby inte ville identifiera sig med. Och man kan lugnt säga att han inte är ensam om det. Det är konventionellt. Man får absolut inte hänfalla åt det sentimentala. Ej heller åt det lyriska. Expressionist kan ingen vara. Det man möjligen kan vara är något outsägligt. Dessutom diskuterar de båda herrarna det smärtsamt svåra i att avsluta ett konstverk. Hur och när blir det klart? Ingen av dem kan svara på det. Förmodligen är det inte så svårt. Eftersom ett konstverk bygger på en närmast gränslös ambition (fast det bör man absolut inte uttala) och samtidigt skall vara överskridande är det svårt att matcha med en given norm. Krångligare än så är det inte.
Verkligt intressant konst är att kombinera ett skickligt hantverk med ett gränsöverskridande budskap.
Noahide: From Melachim uMilchamot – Chapter 9:14:
A gentile who transgresses these seven commands shall be executed by decapitation.
Balzac. Le chef-d’oevre inconnu.
Frisyren påminner om Medusa.