Konstens kvalitet är, som jag mången gång, har framhållit det val som konstvärldens mera betydande aktörer gör när de väljer konst och konstnärer. En mera komplex sida är varför man gör dessa val och varför det finns en påfallande konsensus. En sak är att man följer trenden, den rådande övertygelsen, den rådande idén om vad som är korrekt i konstsammanhang. Den formestetiska faktorn är inte utan betydelse men har blivit alltmer sekundär. Lite komplex också den eftersom formestetiken påverkas av ett verks kontext. Mitt verk Nimis blir mer fascinerande att se på när man känner till den omfattande berättelsen och processerna. Standardexemplet är dock skillnaden mellan ett falskt och ett äkta konstverk. Vetskapen om hur det förhåller sig räcker långt.
Politisk kvalitet är inget nytt. Vissa politiska tankegångar omfattas med sympati av konstvärlden och blir på så sätt kvalitetsbärande. Utvecklingen av den politiska kvaliteten har efter hand förstärkts avsevärt. Det senaste tillskottet är filmpris. Den svenska guldbaggen skall också gå in för ”mångfalskriteriet” och vill dessutom göra det strängare för att det skall bli så rättfärdigt som möjligt. Man kan tycka att det handlar om ett förfall eftersom det ligger något motbjudande i att konstnärlig kvalitet skall bäras upp av politisk korrekthet. Men trender av det här slaget kommer och går och just nu är det inne med mångfald.
Det känns som ett äventyr som utspelas på Moulinsart. Lars har du kollat källaren?
Åh himmel – mina juveler!