Nu var det Philip Johnson (1906 – 2005). En mycket uppburen arkitekt som varje konsthistoriker (men även andra) känner väl till. Han hade under en tid nazisympatier. Inget som är okänt vilket framgår i artikeln om honom i Wikipedia. Men just sådana felskär är högaktuella nu. En rad arkitekter kräver nu att hans namn skall avlägsnas från hans verk. Sökandet efter framträdande personer som har uppträtt politiskt olämpligt pågår dag och natt. Mest skuld torde finnas hos den vite heterosexuella mannen men utöver ett kollektiv skuldbeläggande är det intressantare med prominenta gestalter. (artnet)
I samma genre har vi den i hamnen kastade bysten av Fredrik V. Nyheten har nu nått den internationella konstscenen (artnet). Om det finns något intressant i den historien (utöver att den är ett utslag av den tidstypiska fasan) är det om konstens gränser. Är det rimligt för konstnären att överskrida lagen? Svaret är generellt att det låter sig göras (inom rimliga gränser). Däremot kan konstnären inte åberopa någon immunitet utan får ta sitt straff. Sedan får konstvärlden och övriga intressenter ta ställning till om det övertygande kan motiveras moraliskt. I det här fallet kan man också fråga sig om det är korrekt av rektorn för Köpenhamns konstakademi att avskeda den ansvarige. Något större värde hade inte den förstörda bysten. Det var en sent tillverkad gipskopia.
Att kalla åtta års försök att starta amerikanskt nazistparti och sen eventuellt flera decenniers mörkande och hymlande ”felskär” är att ta till i underkant. Ett felskär är ett kortvarigt skridskosteg som strax följs av ett annat åt andra hållet. Eftersom Johnssons byggnader står överallt som minne över honom kan man inte kasta honom i floden, den avskedade wokelärarens nippriga förstörande av allmän egendom kan inte genomföras mot den postmoderne arkitektens produktion. Man får vara glad att han på sin ålders höst insett att han var dum i ungdomen, och att wokeläraren blev avskedad, inte mycket mer finns att göra. Kollektiv skuld är liksom kollektiva rättigheter fiktion. Den vite mannen är alla och ingen. Individen Johnsson bar däremot sin egen skuld, och ångrade sig på slutet. I verkligheten har västvärlden en syn på individen som en autonom enhet med samvete, och vänsterfascismens nutida försök att kollektivt skuldbelägga individen för sin grupptillhörighet är vare sig juridiskt eller moraliskt erkänt. Nyss var det ras eller klass, nu är det ras och kön.
Att Johnsson ritat AT&T-skrapan på 33 Thomas Street, lower Manhattan i en stil kallad brutalismen, att den saknar fönster och sannolikt inhyser NSA´s övervakningshub kan uppfattas som stilenligt. Arkitekturstilen är avskydd av väldigt många, och påminner inte så lite om Flaktürme i Berlin och Wien. Det verkar som att de som ritat såna här gräsliga ingrepp i människors miljö är stolta över sitt verk, långt efter att det gått upp för alla andra vilken deprimerande inverkan det har på omgivningen.
Vi konstnärer…. (sic) tänjer både egna och andras gränser. Konsekvenserna väntar sällan.
Men om jag förstod Johnson-artikeln rätt så ville man ta bort hans namn från dels titlar på befattningar och dels ytor/utrymmen som uppkallats efter honom, inte från hans arkitektoniska verk.
På en vanlig arbetsplats och skulle en välplanerad stöd och vandalism av företagets egendom förmodligen leda till avsked. Bysten av Frederik V stod på en paradplats i den klassiska Festsalen i konstakademien.
När det rör sig om konst brukar visserligen andra regler gälla. Men varför skulle det inte vara korrekt att avskeda hon som förstörde bysten? Vilka är de förmildrande omständigheterna? Ett straff vore kanske att hon själv beordras att gjuta en ny gipskopia att ställa i salen.
Man kan ana några kistor fulla med Johnssons pengar finansierandes både tjänster och allehanda anslag. Johnssons namn vill man säkert ha bort men lika säkert behålla pengarna, varför man menar att han fortfarande har en plats ”in the archives”.
Pengar luktar som sagt inte. Särskilt inte om man skrubbar bort Johnssons profil från guldmynten.
Det var nog ganska många som föredrog Tyskland framför Sovjetunionen på 1930-talet. Malcolm Muggeridge skrev om Holodomor våren 1933.
Jag har på senare tid formulerat en tes om Nazismen och vad den är för något för mig själv. Nazismen var inte så särskilt originell. Det är en ideologi som plockade upp en massa tankegods som var i svang i västvärlden under 20- och 30-talet. Socialdarwinism/rasideologi, antisemitism och demokratikritik.
Eugenik var exempelvis på modet på den tiden. Det som utmärker nazismen är främst dess radikalitet. I Sverige steriliserades människor som ansågs ha dåliga arvsanlag. De tyska nazisterna tog dock det hela ett steg längre. De inte bara förhindrade att arvsanlagen spreds vidare utan lät helt sonika, genom statsapparaten, mörda människor.
Men egentligen delade ju en nazist samma grundläggande tanke som makarna Myrdal här i Sverige också hade. Även goda brittiska liberaler som exempelvis den världsberömde ekonomen John Maynard Keynes var engagerade i den eugeniska frågan på 20- 30-talet. Det fanns en tro på vetenskapen på den tiden som går utöver vår egen tids tro. Vetenskskapsexperiment på människor. Mord sanktionerade av statsmakten. Samtidigt var de i en viss mening bara barn av sin tid.
”Även goda brittiska liberaler”
– vad är det som gör honom god ? Att han är brittisk ?
God i den meningen att personen har ett gott eftermäle. John Maynard Keynes framhålls ännu idag som en storhet inom nationalekonomin. Det gör väl även Gunnar Myrdal i viss mån. Detta trots att de odlade tankar och hade åsikter som inte var artfrämmande från de som framfördes av nazister. Nej, de var inte lika radikala som nazisterna. Men de hade likartade tankar som nazisterna inom eugenikens fält…