I den aktuella litteraturutgivningen har dagboksformen fått utrymme. Sådana kan skrivas på olika sätt och ett sätt finner vi i Marianne Lindberg De Geers ”Tvära Kast”. Den är lättläst och medryckande. Man kan tycka att upplysningen om att författarinnan har tvättat fyra maskiner, manglat örngott och dammsugit lite här och där är av begränsat värde. Men trots allt inte, det dagliga livets väg till eventuella höjdpunkter uppfylls av allehanda som man försummar att observera. När man läser boken kommer man snart in i familjen De Geers rutiner. Det sovs länge på morgnarna. Detta beror i sin tur på sent sänggående och svårigheter att somna. Hon vaknar dock och stänger av telefonen för att ägna sig åt skrivandet. Carl Johan (som alltså är husbonden) ger sig av på cykel till ateljén och läsaren får följa Mariannes vandringar på Södermalm. Med stegräknare. Hon shoppar gärna, ofta helt onödiga saker men lämnar också ständigt tillbaka en betydande del av det införskaffade. Hon möter sina barn och barnbarn, dricker kaffe av tvivelaktig kvalitet med bekanta, uppsöker kyrkogårdar och förfasas över dåligt skötta gravar. På kvällen blir det fotbollstittande, en något överraskande passion. Läsaren får veta att den enda bolltradition som författaren kan påtala är handbollsspel i Jönköping. Fast det var länge sedan. Efter att ha funnit denna dagordning förstår jag att om man skall kontakta Marianne bör man försöka nå henne efter hemkomsten från Södermalm men innan fotbollsmatcherna sätter igång.
För en läsare från landsorten blir man snart indragen i ett galleri av kulturpersonligheter som rör sig i innerstan, författare, konstnärer och samhällsdebattörer. MLDG har åsikter och hon kan vara obarmhärtig i sina domslut. Men också lättrörd. Den kroppsliga skörheten och den knaggliga vägen mot det oundvikliga slutet är en del av vardagen. Illa hör hon och ibland får gångturerna ställas in när knäna inte gör sin tjänst. Men hon tar det med gott humör.
Pandemin isolerar paret men trots allt var det en viss befrielse för dem båda att slippa vinka på Vänsterpartiet förbimarscherande 1 Maj-tåg. Det är nämligen tradition att de båda skall stå i fönstret och oupphörligt vinka. Och det tar en stund innan tåget har gått förbi. Författarinnan är försiktig och blir uppbragt när trottoarerna på Södermalm fylls av en obetänksam trängsel. Då får hon, med risk för livet, gå ut i körbanan.
Konstnären MLDG har alltmer flyttat sig från bildkonst till författarskap. Hon skriver: ”efter mina två retrospektiva utställningar på Dunkers 2010 och Färgfabriken 2017 tog romanskrivandet över”. ”Jag hade fått de bästa åren med konsten … Nu är det slut med det. Under början av tjugohundratalet gick konstlivet i dvala, många gallerier stängde, intresset och försäljningen av svensk konst devalverades, debatterna och samtalen försvann och därmed även mitt eget konstintresse.”
Det ligger väl någonting i detta. Ett stycke in på 2000-talet blir konsten i allt större utsträckning en fråga om representation och rättvisa åt alla som eventuellt har varit marginaliserade. Litteraturen har inte drabbats på samma sätt.
Påminn mig, Lars, var det inte Marianne Lindberg De Geer som sålde ut dig när hon inte klarade av att stå emot trycket från etablissemanget?
Om jag minns rätt står Marianne Lindberg De Geers avståndstagande gentemot dig att finna här i Vilks.nets förgångna trådar.
MLDG är en PK-sköka; minns jag fel?
Tvärtom. När jag blev utslängd från utställningen i Östersund (för snart tio år sedan och p g a min New York-resa) tog hon initiativet till en bojkott och övriga konstnärer fick motvilligt följa hennes direktiv. MLDG följer sin egen linje och hon är inte rädd för att strid efter eget skön. Sedan är hennes generella hållning i linje med Vänsterpartiet och Metoo.
Jo, visst förknippas hon med de röda munnarnas vänsterdravel.
Går att lägga till ytterligare kategorier som ej är botbara – som exempelvis: pedofiler och islamister!
Lars Vilks> är inte litteratur konst? Inte bildkonst kanske, men visuell är den väl? Har hört att den enda av de sköna konsterna som möjligtvis inte är visuell är musiken. F.ö. kan väl även konceptkonst vara bildlös i vissa fall, eller misstar jag mig där.
CeDe> Väldigt mycket är botbart. Just en stark konst som ger representation och rättvisa åt de marginaliserade tror jag kan vara en nyckel till mycket, men tyvärr visar väl ointresse för dylik på att svenskar inte vill detta. Men ifall de marginaliserade blev sedda och fick del av någonting med äkta värde, så skulle de intressera sig mindre för gammal vidskepelse och därmed bli svårare att rekrytera,vilket skulle försvaga islamismen. Likaså, om marginaliserade människor blev sedda och fick vara del av riktiga kärleksrelationer, så skulle betydligt färre intressera sig för barn istället. Konsten måste så att säga krossa brunslasket och alla andra elitister som av ekonomiska eller andra skäl ser till att livets privilegier bara är tillgängliga för vissa.
Tyvärr har vi många politiker med liknande förvrängda verklighetsuppfattningar som dessa du besitter.
CeDe> Vilka av mina verklighetsuppfattningar skulle vara förvrängda?
Att pedofili och islamism är behandlingsbart.
CeDe> Jag tror att du missuppfattade mig. Jag talade om hur jag tror att man minskar nyrekrytering av dito. Huruvida det är möjligt för redan övertygade att orientera sig bort igen vet jag faktiskt ingenting om.
Vi har separata konstarter. Litteraturen är en sådan, bildkonsten en annan. Litteratur är inte bildkonst. Det går inte att göra en oljemålning och säga att det är en roman – inom litteraturen. Men det för sig inom bildkonsten. Inom denna kan du också skriva eller skapa musik – det är alltjämt bildkonst om det presenteras inom ramen för denna. En konstnär kan vara verksam i flera institutioner vilket inte är ovanligt. Det går att göra karriär genom att samtidigt vara författare och bildkonstnär. Bildkonsten är dock den enda konstinstitution där varje form är möjlig.