Konsthögskolorna i Stockholm, Köpenhamn och Oslo befinner sig i kris. Rektorerna avgår och det klagas på motsättningar och svag demokrati (Kunstkritikk).
Förändringarnas vindar blåser då och då genom konsthögskolorna. Kring 1970 handlade det om politiseringen, den starka vänstervinden drog fram. Krin1990 var det postmodernismen som kunde annonsera konstens slutpunkt – allt var likvärdigt och konsten saknade gränser. Även detta gick över. Så har vi kring 2020. Där finner vi en kombination av politisering och postmodernism. De inblåsande vindarna söker representation och identitet; marginaliserade röster skall komma till tals i konsten under förutsättning att de marginaliserade berättar sina historier och inte något annat. Mot detta står en tradition som fortfarande vill se konsten som något annat än politisk medvetenhet. Den intressanta frågan är om något av dessa alternativ är radikala.