3178: Varumärke och schack

Några intressanta kommentarer har dykt upp. En gäller tvisten mellan GW och fotografen Bingo Rimér. Den sistnämnde har gjort ett porträtt av GW på en tusenlapp. Bilden gjordes för musikhjälpen. GW är sitt eget varumärke och hävdar sin rätt till detta. Det förefaller som om GW kan ha rätt. Fotografen använder sig av sin bild som marknadsföring. Försvaret kommer förmodligen att hävda att det är ett självständigt verk. Inte alldeles lätt att avgöra. (SVT)

Den andra kommentaren handlar om konstens gränser, kommentatorn skriver: ”det väl så att konstvärlden inte betraktar t.ex. dressyr, konståkning, konstsim, backhoppning e.t.c. som konst, medan däremot dans och musik betraktas som konst. Jag är inte helt med på varför det är så, det verkar lite som godtycke i mina ögon.”

Förklaringen till de utvalda konstarterna är historisk. De ”sköna konsterna” skapades under 1600-talet och vilka som räknades dit kunde variera. Det är först ett stycke in på 1800-talet som de stabiliseras. Hos Kant, t ex, är retoriken och trädgårdskonsten med i hans uppräkning. Den definition man använder sig av är att sköna konster skall vara inriktade på ren estetik och inte domineras av praktiska mål. Exempelvis ingår i denna uppställning inte konsthantverket eftersom det har en praktisk nytta. Man särskiljer också en lägre form för estetik (dekoration, prydnad) från en högre vars inriktning är en upphöjd andlighet. En filosofisk orientering som inleddes av Kant och fullföljdes av de tyska 1800-talsfilosoferna.

Idag kan (inom bildkonsten) alla verksamheter vara konst. Men det kräver en konstnär som uppfattas som en sådan av konstvärlden.

Kommentatorn skriver vidare: ”Om vi tar en komponist som anser sina verk vara konst, t.ex. Aleksandr Manveljan, varför anser konstvärlden att han har fel? Och om Aleksandr Manveljan blev professionell konstnär likt Duchamp, skulle hans verk då plötsligt bli konst, trots att ingen förändring har skett av kompositionera i sig själva sedan den dag då de skapades?”

Jodå, om Manveljan insisterar på att ingå i bildkonsten och presentera sina verk inom ramen för denna är det naturligtvis möjligt. Men frågan blir vilken intention och diskurs som skall ligga till grund för en sådan hållning. Han har ju redan sin värld genom den publik som uppskattar schackproblemskompositioner. Vad skulle han tillföra konsten? Och vad skulle han vilja där? Om han blev professionell konstnär har vi förstås problemet med på vilket sätt han skulle bli det. En möjlighet vore att han anpassade sitt schackintresse till konstens behov. Han kunde göra kompositioner som anspelar på rasism, postkolonialism, genus, klimat osv. En annan sak är hur bra skulle bli. Även om det är lätt att bli konstnär och skapa konst är det desto svårare att uppnå kvalitativt erkännande.

När det gäller Duchamp är han i överlägsen grad konstnär. Som schackspelare räknades han under en tid som en av de bättre i Frankrike. Schack var dock en livslång passion och inspirationskälla för honom och han har också sagt att schackspelare är konstnärer – men det bekräftas inte av konstvärlden.  Hans verk och skapande kan förete strukturella likheter med schackspel.