I sin konstkrönika för 2020 uppmärksammar Mårten Arndtzén den danska konstakademiens dekoloniseringsarbete (SR): ”I Köpenhamns hamn står ett monument över slavarnas kamp för frihet på Jungfruöarna, en tidigare dansk koloni som numera hör till USA. Skulpturen är en gåva från Jungfruöarna som, efter en turné på flera danska museer, fick sin permanenta placering här, och invigdes av Danmarks kulturminister i slutet av september.
Det var mitt emot det här monumentet som bysten av Frederik V mötte sitt våta öde – för att, som konstnärerna bakom aktionen förklarat, artikulera hur Danmarks koloniala historia osynliggörs.
Låter det motsägelsefullt? Fråga någon av de i skrivande stund närmare 1000 danska och internationella konstnärer, poeter och cirkusartister som undertecknat uppropet till stöd för aktionen, och för läraren som fick sparken efter den. De vill se fortsatt dekolonisering av akademiens inventarier.”
Det är riktigt att det finns ett monument över slavarnas kamp för frihet på Jungfruöarna efter en av kvinnorna som ledde upproret. Men sedan några dagar saknar monumentet ”I Am Queen Mary” sitt huvud. Ingen vandalisering eller politisk handling utan ett verk av vädergudarna. Skulpturen är utförd i ett mindre hållbart material och det är inte första gången man har fått problem. Därmed kan man tala om en äkta konceptuell skulptur, ett monument som sönderfaller och naturligtvis utmanar tanken på alla dessa uppställda stoder och statyer. Kanske det inte var riktigt tänkt så i det här fallet men konsten fick ett extra tillskott i denna annars entydiga politiska gest.
Bilder och mer detaljer i Berlingske
Den danska konstakademien och Sveriges radio är mer intresserade av Fredrik V (1723 – 1766) än den till dags datum pågående slavhandeln i mellanöstern och Afrika.
Skälen är enkla: narrativet är säkrare, samt de slavar som får lida i det tysta i vår samtid rör icke den danska konstakademien eller Sveriges radio i ryggen.
Vilka hjältar!
Jag undrar lite oreflekterat och (o)försynt. Du har ju med din konst lyckats med det många av de här konstnärerna, och andra du nämner, drömmer om. Att ”förändra” världen. Att påverka världen utanför den, som det verkar, ganska slutna konst-världen. Dina hundar och säkert andra verk, såväl som ditt namn är världskänd konst.
Så, jag undrar. Känner du själv så? Att du har påverkat och förändrat världen och dess utveckling i historien. Att du har lyckats med din konst och nått ut. På det sätt den moderna konceptkonsten vill göra. Att du ligger före dessa alla. Stolthet. De kämpar, du har lyckats. Ett erkännande.
OBS. Ingen anklagelse eller fördömande i denna fråga. Jag menar med tanke på allt dystert som har hänt i världen de senaste 10-talet åren med islamism och terrorism. Ja du vet vad jag menar.
Jag är för min del jätteglad och nöjd att jag har den bit av din konst hemma hos mig. En av sönerna noterade det med uppseendeväckande skräck-nöje-blandad glädje-förskräckelse när han steg in i min studerkammare. Mest nöje och uppskattning.
Gottnyttår!
Jo, onekligen har jag nått ut. I konstvärlden talas det ständigt om behovet av att nå ut. Om det sker någon gång blir det ändå fel eftersom uttåget blir ett uttåg ur konsten. I och för sig kan man klara detta genom att se verket som ett processverk. Men i det här fallet blir det ändå fel eftersom det ligger i fel politisk vinkel. Det kan ju ändå vara så att jag bara är lite tidigt ute…