De inskränkningar jag sedan flera år har drabbats av i mitt livvaktsskydd fortsätter men blir också uppmärksammade. Idag genom ett längre inslag i P1 Kultur av Mårten Arndtzén. I inslaget får vi också höra hur två danska skyddsobjekt, Flemming Rose och Naser Khader ser på sitt livvaktsskydd. Ett intressant inslag är att livvaktsledningen till slut har hörsammat mediernas önskan om en kommentar. Motvilligt yttrar sig chefen Petra Stenkula. Ja, det finns många chefer i livvaktsledet. Först två gruppchefer, sedan deras chef, som är kommissarie, därefter kommer Stenkula och ovanför henne finns biträdande regionspolischef och själva regionpolischefen Carina Persson. Den byråkratiska uppbyggnaden är imponerande men för min del är den inte till någon större glädje. Det har påbjudits mig att jag enbart får kommunicera med den allra lägsta nivån men det förbudet har jag valt att inte hörsamma.
Klara besked, inlindade i byråkratiskt bludder, från statsmakterna:
”Vi har i och för sig yttrandefrihet här i landet och erbjuder såklart livvaktsskydd för den som är hotad, men vi önskar inte gärna att man utnyttjar denna frihet utanför den värdegrund som gäller och vi lägger gärna in lite personalpolitiska bromsklotsar i processen för att den skyddsbehövande inte ska känna sig alltför ompysslad”.
Jor-El> Var någonstans i inslaget skulle detta ha sagts?
Det har såklart aldrig yttrats i inslaget, det är min tolkning av situationen och vad som sägs mellan raderna av personer ansvariga för ärendet…
Jor-El> Okej, jag förstår. Din tolkning kanske är rätt, men jag begriper inte hur Lars Vilks skulle ha använt yttrandefriheten på detta vis (är åas inte här och läser annat än sporadiskt heller, så jag kan ju ha missat något). Jag tänker mig mer att det är konstnärer som D.P. som får värdegrundsideologer att se rött.