Det är inte ovanligt att konstvärldens aktörer överskattar konstens kraft och möjligheter att påverka världen. En närmast religiös sida av saken som står i bjärt kontrast till den postmoderna dekonstruktionen och den vanliga tanken på att konsten är en social konstruktion. Emellanåt har vi konstnärer som tror på ännu mer, på konstmaterialets andliga egenskaper i kvasivetenskapliga termer och uppenbarligen New Age-influerade.
Jag tänker särskilt på den uppburna och framgångsrika performancekonstnären Marina Abramovic. Artfacts rankar henne som nummer 58 i världen. Naturligtvis en imponerande position som hon förtjänar även om jag tycker att hon var bättre förr och allra bäst när hon arbetade med sin tidigare partner Ulay. Det blir lite smålöjligt när hon envist framhäver kristallernas påverkan vilket hon har manifesterat i skulpturer. Dessa skall amn ställa sig intill och då mottaga energigivande impulser. Se t ex mai.art.
I fjor gick hon ut med trädkramning och trädkonversation och fick tydligen med sig en rugbyspelare från Wales. Hela saken självfallet utan någon som helst ironi.