Vita havet blev en debattens tsunami. Man kan tycka att det är en struntsak men då glömmer man bort att den har sin estetiska charm. En sådan bagatell som sätter principiella frågor i rörelse. På Konstfacks hemsida kan man förutom en vädjande text från rektor se en samling av hittills gjorda inlägg.
I den här diskussionen vore den naturliga att låta alla deltagare besvara frågan ”Är du rasist?” Vare sig svaret blev ja eller nej skulle nästa fråga vara: ”Har du bevis på det?” En eventuell ja-svarare kunde förmodligen komma med något bevis för övriga blir det intill omöjligt. Alla är skyldiga med eller utan bekännelse. Angående strukturell rasism går det att använda sig av en travesti på ett verk av Ben Vautier. Det behövs en plastpåse. Och sedan: Om strukturell rasism finns överallt finns den också i denna plastpåse. Ett sådant verk blir mer komplext än Vautiers (som avsåg det betydligt enklare fenomenet ”Gud”). Tänk bara på valet av färg på plastpåsen, dess tillverkningsprocedur, om det kommer från en arbetsplats där det råder mångfald etc. Men huvudsaken finns ändå inte i detta utan i att se efter om det finns någon synlig strukturell rasism liggande i påsen.
Tron på den absoluta rättvisan och den entydiga sanningen har hamnat i Vita havet som på kuppen håller på att förlora halva sitt namn. Och som följd av detta har vi polariseringen. Vem är för och vem är mot. Hur ser det politiska landskapet ut i denna fråga. Ja, det är tämligen självklart. Lutar man mycket mot vänster hejar man på. Anna Maria Carhede skriver låst på ETC men sammanfattningen finns på hennes twitter: ”För kom igen. Vi tystar vithetsnormkritiker genom att kalla dem mobbare, ok?” Allt medan månen går vakt över Expressens ledarsida som inte önskar något kulturkrig.
Det var en gång i konsthögskolornas historia, alldeles i slutet av 1980-talet då det utgick ett påbud om teori till studenterna för att bryta deras buttra tystnad och tron på det befriade innerliga verket framkallat av det besjälade geniet. Det varde teori och mången gladdes över detta. Men därefter följde omåttligheten tätt följd av teorins ideologisering. Teorins utmattning fullföljdes genom byråkratisering, institutionalisering samt akademisering. Scenen öppnades för aktivisterna som visserligen var pålästa men endast inom ytterst smala fält och vars benägenhet främst gällde att visa harm och ruelse över den verksamhet i vilken de ingår. Dock, inte utan att man kan säga: Spännande.
