Sven Anders Johansson har skrivit boken ”Litteraturens slut”. Han tillhör Aftonbladets redaktion och idag har tidningen publicerat ett utdrag ur boken. ”Det finns ingen sista sida för litteraturen” skriver han. Säkert är det så, det går alltid att skriva en bok till och flödet av litteratur är fortsatt oöverskådligt. Men vad har förändrats? Det är samma problem som för konsten, modernismen är förbi, överskridandet fungerar inte som tidigare. I litteraturen har vi inga experiment att tala om. Den får existera genom att variera gamla teman. Främst håller konsten till i den alltmer esoteriska utgivningen av dikter och nya dikter.
Bildkonsten har vidgat sitt register till att omfatta alla tekniker och alla verksamheter. Kort och gott allting. Det har hållit ett tag men det har ändå visat sig att innehållet har blivit den avgörande faktorn. Som ni säkert vet är det så gott som alltid fråga om ett bestämt politiskt innehåll. Då detta inte kan överskridas utan svåra ideologiska smärtor växer konsten på bredden. Alltmer kvantitet med den gränsöverskridande kvalitetsnormen, åtminstone tills vidare, är ställd åt sidan.
En liten intressant detalj i Johanssons text är slutat: ”Många minns hur Iliaden, Anna Karenina eller Gösta Berlings saga börjar, få minns hur de slutar. För att vi har tappat intresset när vi till sist når slutet, eller för att författaren har gjort det? Kanske är det för att det inte finns några slut.”
På rak arm erinrar jag mig Illiadens inledning ”Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles till kval för de tusende akajer…” Slutet fick jag slå upp. Slutet förefaller, mot vad Johansson spekulerar i, tämligen definitivt: ”Sålunda staddes till graf den hästomtumlande Hektor.” Men vi vet ju redan att det är ett abrupt slut som utelämnar den blodiga finalen.
Ett konstverks slut är också en besynnerlig historia. En konstnär kan aldrig avsluta ett verk utan tvingas alltid avbryta sin övning. Det når aldrig riktigt fram. Logiskt, eftersom ambitionen är så högt satt att den inte kan sättas högre: Det Absoluta. Emellertid lever varken kvar i museerna som inte är den slutstation och begravningsplats som vissa skribenter har fått för sig. Så länge det finns publik och uppmärksamhet lever varken och blir ständigt betraktade och uppfattade med nya tiders ögon även om de basala tolkningarna regel har uppnått konsthistorisk konsensus. Dt som lämnas utanför får sitt slut i glömskan vilket gäller de flesta konstnärer och konstverk.
Jag läser SAJ:s bok som en längtan tillbaka en mer bildad offentlighet, där litteraturen hade en mer levande roll. Lite lustigt kanske, SAJ är Adornoian och har i tidigare böcker kritiserat offentligheten starkt utifrån olika parameter, men i den här boken verkar han snarare nostalgisk och längtar tillbaka till en tid när en litteraturvetare var en respekterad titel i det offentliga. Han använder sig ju till exempel av Hanno Rauterbergs bok ”Hur fri är konsten?” vilket ju går att se som ett uttryck för att SAJ saknar en tid då konsten och litteraturen stod mer fristående från de senaste årens förflackning (som han i egenskap av Glänta-man en gång i tiden gick i bräschen för att applådera?). Man saknar inte kon förrän båset är tomt.