Aktörerna i konstvärlden har sina uppgifter. Konstnären skall göra sitt, kritikern drar sina litanior, curatorn ser till att alla är nöjda, galleristen länkar samman konsten med kunderna. Det är svårt för en konstnär att klara sig utan gallerist – och naturligtvis är det besvärligt för en gallerist som inte har några konstnärer. I ett uppmärksammat fall i Norge har kunnat se att det inte är omöjligt att förenkla relationen mellan gallerist och konstnär. Galleristen kan själv måla verken och genom uttrycka sig i olika stilar är det möjligt att skapa ett helt konstnärsstall. Påhittat vilket också gäller konstnärernas vistelseorter och cv. Påhittighet är visserligen det som håller konsten vid liv men det här exemplet tycks inte ha några konstnärliga metaambitioner utan är en simpel arbetsordning som utan tvekan genomförts på ett övertygande sätt. Affärsmässigt kan galleristen hävda att hittills har alla varit nöjda. Fast så är det med förfalskningar tills de blir avslöjade. SVT
Det händer ibland att någon fiktiv konstnär dyker upp. Duchamp signerade sin pissoar ”R. Mutt”. Eller Wilhelm von Kröckert som Ernst Billgren en tid signerade sina målningar. Men då är det inte fråga om något annat bedrägeri konstens allestädes närvarande illusion.
Någon undrar kanske om galleristens produkter är konst. Jo, inget tvivel om det men problemet blir vilken kvalitet de uppnår. Vi kan räkna med ett drastiskt fall i nuläget.
Vad skall man tycka om tavlorna som sådana ? Jag gillar inte när någon bara slevar runt med penseln. Konst, men ändå fejk. Vad är det då som gör tavlorna till konst ?
Är Ulf Lundells och flera andra kända artisters tavlor, som ofta är snabbt och slarvigt gjorda, och gränsar till kludd. Men som visserligen inte är fejk, konst ?
Som jag ofta har påpekat, man skall inte blanda samman klassificering med kvalitet. Även fejkad konst är konst.
Det var en befrielse att se Lundells konst, och plötsligt inse att dess kvalitet är i paritet med hans musik.