3278: Den förväntade entydigheten

Att finna en standard är av stor betydelse i konsten. Att få veta vad som äger en normativ giltighet. Standardiseringen har en inledningsfas när den upprättas och visar något nytt. Nästa fas är dess accepterade höjpunkt följt av ett mera tröttsamt upprepande av det man har lärt sig förvänta.

Fredrik Svensk har recenserat sydafrikanen Kemang Wa Lehuleres utställning pupplevda å Göteborgs konsthall (Aftonbladet). Den givna utgångspunkten är välkänd. Autentiskt godkänd person vittnar om upplevda socio-politiska problem som recensenten snart fångar in i en entydig tolkning. Vilken i sin tur utmynnar i en ideologisk föreläsning där inte oväntat en av referensfavoriterna i samtidskonsten, Frantz Fanon.Detta leder författaren att dra upp den komplexa frågan om kulturrasism som inte behöver vara någon rasistisk historia utan enbart det faktum att alla kulturer inte besitter samma kvalitet. Några sådana invändningar bekymrar (helt korrekt ur korrekthetsperspektivet) inte skribenten som fortsätter med konsthistorieskrivningen vilken han betraktar som melankolisk. Konsthistorieskrivarna indelas i två kategorier, de reaktionära och de progressiva. Det är inte svårt att förstå vilken som är att föredra.

Till det här programmet hör också att visa sin tilltro till konsten och att tilldela den en samhällelig och mäktig uppgift:

”Om samtidskonsten tagit kyrkans plats måste vi fråga oss vilka kulturella livsformer den slår ut, men också hur den hänger samman med ojämlikheten i dagens finansialiserade ekonomi i både Sydafrika och Sverige.”

Om samtidskonsten lyckas slå ut något torde det vara att ställa andra konstuttryck i skuggan genom att hävda sin egen förträfflighet. Och att genom sin allt snabbare konsumtion av konstnärer (som dyker upp och försvinner) försvåra den konstnärliga karriären. Den ekonomiska ojämlikheten har naturligtvis inget att göra med det som är utanför konsten. Innanför konsten är det illa nog. Men tilldelningen av stipendier kommer att gynna samtidskonstnärerna vilka må känna en djup skuld för att ha gjort livet svårare för sina mer modernistiska kollegor.

Recensenten travar vidare: ”kan den samtida konsten bryta sig loss från det våld som gjort den moderna upplysta, kritiska och humanistiska människan möjlig?”

Eftersom konsten har en stark tradition av att bekämpa makten och samtidigt kan deklarera sitt hårdhänta utnyttjande av symboliskt våld har den väl givit sitt bidrag. Åtminstone fram till att samtidskonsten blev maktens redskap.