3280: Forskningskonstens elände

Bogdan Szybers underkända konstforskningsavhandling diskuteras i Mårten Arndtzens reportage (SR). Konst som forskning i högskoleförklädnad är en tvivelaktig verksamhet och troligen är det så att det bästa man har åstadkommit är Szybers underkända avhandling.

Szyber påpekar i reportaget att betygskommittén inte har något att säga om den konstnärliga kvaliteten. De nöjer sig med att excellera i den akademiska teoristilen. Ett skäl till detta är konstteorins förfall. Konst är tänkt att ge oss kunskap om hur konstnärer skapar sina verk, alltså hur kvalitet kommer till. Idén är naiv eftersom det är lätt att visa att det är konstvärldens bedömning som skapar kvalitet. Bedömningarna, dvs. den konstkritiska verksamheten, kan återfinnas i texter men när man granskar motiven får man också uppmärksamma sådant som inte formuleras. Under modernismen var det betydligt enklare än idag eftersom den byggde på radikal förnyelse av den visuella gestaltningen. Konceptkonsten höll sig till en radikal förnyelse av vad som kan vara konst. Idag är sociala och politiska ämnen som är basen. Till detta kommer behovet av genusfördelning och mångkultur. Dessutom opererar naturligtvis nätverken, kontakter och referenser som smarta konstnärer kan lyckas med att beveka. Och att skapa en intressant berättelse som kan kopplas till verken.

I konst som forskning har kommittén vissa möjligheter att följa samtidskonstens kriterier speciellt om konstnären är känd för ett visst intresse i välkända ämnen. Men det är sällan upplagt för något sådant och dessutom är kommittén främst intresserad av teori och metod. Överskridandet som spelar en central roll i konsten (och i Szybers avhandling) blir till ett besvär i denna pseudovetenskapliga värld.

Konst som forskning blev inte ens en liten trend i konsten, snarare en kuriositet som uppstod ur konsten generella behov av kontext och teori.