I konstvärlden arbetar man ständigt med att bryta ner hierarkierna. Gärna i hela världen, något som inte har varit särskilt framgångsrikt. Lika lite framgång har man rönt i de egna leden. I Kunsthall Oslo har man just haft en utställning med temat ”Death to the Curator”. Recensionen i Kunstkritikk citerar pressreleasen: ”The press release discusses the curator as a “neoliberal phenomenon,” a figure that has, ever since its entry on the contemporary art scene in the 1970s, contributed to weakening the democratic tradition of juried exhibitions that was previously central in the Scandinavian countries.”
Att curator är ett neoliberalt fenomen bör inte förvåna. När det är dags för kritik brukar den benämningen luftas. För en del år sedan skulle man tagit till med ”borgarbrackor”.
Onekligen har curatorrollen blivit problematisk men knappast utifrån de synpunkter som den här utställningen levererar. Juryerade utställningar är en äldre modell som man till stor övergav efter långvarig kritik. Det var helt enkelt omöjligt att möta behovet av kontext och konst som projekt i det totalt blandade utbud som gäller för utställningar där vem som helst kan lämna in. Hierarkin är även här given, en jury skall väljas och det är ungefär som att välja curatorer. Kritiken som dyker upp genom den är utställningen är givetvis inte att slå ett slag för konstens demokratisering utan ett sätt att de utvalda utställarnas sätt att positionera sig. I själva verket står de i samma led som de flesta curatorer (som är uppdaterade) med en välkänd värdegrund. Möjligen vill de grupper som visades på utställningen slå ett ytterligare slag för aktivismen.
Problemet med curatorerna är främst att de har hamnat i en fast värdegrund som har några få angelägna objekt som återkommer. Med stor försiktighet skall en curator se till att det man visar och de som visas är rättvist fördelat (enligt den nu rådande ordningen).
Att byta ut curatorerna mot konstnärer gör knappast någon större skillnad. Konstnären som curator skall väljas av någon och det kommer att bli enligt normen. Även inom normen kan det skapas intressanta utställningar men det är uppenbart att konsten behöver något större än så.
Till inte för många år sedan användes fortfarande ”utställningskommissarie” i Dalarnas konstförening.
För övrigt har fokuset i konstvärlden mer och mer handlat om curatorn och kurateringen av utställningen, snarare än själva konsten. Man inbillar sig att curatorn är en regissör som skapar något helt nytt med presentationen av verken.
Snart kanske konstnärsskapet och inte curatorn är det intressanta igen
Viktigt att stå med Israel idag. Måste även erkänna att mitt förtroende för den svenska polisen fått sig en knäck. Släpa in gamla gummor i piketen men låta mobbar hållas.