Linda Skugge skrev en recension (Expressen). Inte har väl någon undgått att se den upphetsade uppföljningen. Perfekt för uppmärksamhet. Den blev kontroversiell och delades upp i för och emot. Och med acceptabel tyngd i båda vågskålarna. Boken som kritiserades är sekundär, det är kritikern som har fått till det.
Litteraturkritiken lever än och det beror på att de böcker som skrivs idag (så när som några exotiska diktsamlingar) kan direkt relateras till de sociala och politiska frågorna. Att utföra en ideologisk krigsdans är inte svårt för en engagerad kritiker. Det blir ändå sällan någon fullträff. Än värre är det inom konstkritiken. Den fungerar enbart i de speciella medier som är avsedda för de närmast sörjande.
En av kommentatorerna ondgör sig över att man i Halland (som bisprunget konsthistorien såväl med Halmstadgruppen som Varbergsskolan) likställer konstnärer med kritiker: ”Minst sagt fascinerande eller när skam går på torra land”.
Jag menar att det inte är något att protestera mot. Konstkritikern har förlorat sin roll som den som skiljer fåren från getterna och medierna härbärgerar ett ytterst begränsat intresse för denna verksamhet. Vad man lägger märke till är att när det skrivs något hämtar man skribenter från litteratur- eller nöjessidorna. Kritikern har fått en svår konkurrent i curatorn eftersom de båda alltmer delar en beskrivande verksamhet. Men kritikern behövs och gärna med ordentliga sågningar vilket var vanligt förr i världen. En liten men förmodligen helt otillräcklig förstärkning kan vi alltså se i Halland. (SVT)
Skugge en skugga av relevant litteraturkritik – Karaktärsmord över en döende.
Ex. från en bra rapport från konstvärlden.
https://www.expressen.se/tv/nyheter/infekterade-braket-om-varldens-dyraste-malning/