Mamma Andersson har en stor separatutställning på Louisiana. En del av en satsning på måleriet från museets sida. Kritikerna förefaller entusiastiska trots att dominanten i den utdragna internationella trenden saknas. För nu kan det låta så här: ”Detta är ingen politisk konst och det är befriande. När allting handlar om positionering och åsikter, är Mamma Anderssons motivvärld en vilsam oas.” Expressen
Ja, vi börjar närma oss en nymornad målerisk estetik. Budskapet i denna inställning är väl avsaknaden av ett sådant. Betraktaren får skapa det som saknas. I stället för att undervisas i samtidens stränga moraliteter.
Men även om vi nog har någonting på gång i konstvärlden återstår det att skapa en tillräckligt övertygande diskurs till detta. Och hur det skall överskridas eftersom vi tycks hamna i oaser.
Politisk konst är inte borta. Det finns hur mycket som helst om man bara lämnar konstvärldens mycket begränsade urval av rättrådighet.
Kanske är konstens uppgift att vara en vilsam oas med tuggmotstånd? Då blir den oanvändbar för vänsterfascismen syften, det får ses som ett framsteg. Å andra sidan krymper det samhälleliga stödet när politiker finner en arena oanvändbar för att trumma ihop stöd för alla sina agendor.
Har vi inte fått nog av diskurs och teoribildning – kan inte det som är på gång bara få vara på gång…
islam