3309: Föraktet i konstvärlden

Som mina läsare säkert känner till har jag ofta dragit en lans för Artfacts. Alltså den institution på nätet som rankar konstnärerna. Jag menar att det inte finns någon anledning att inte acceptera de resultat som emanerar ur den. Den bygger på hur konstvärlden gör sina val. Ju oftare en konstnär väljs av någon institution av betydelse ju bättre blir konstnären. Enkel matematik, som det heter.

Konstvärlden har visat synnerligen ovillig att ta till sig den här kvalitetsbestämningen. En känd curator skrev t ex för någon dag sedan:

”Haha. Har också undrat vad artifacts skulle ha med någonting att göra. Är det förresten någon, någonsin, förutom kanske bloggaren i fråga, som tittat på den listan på allvar?”

Artfacts är t o m felstavat. ”Bloggaren” nämns inte vid namn eftersom en del av konstvärlden anser denne vara ett problem (det är jag som är på tapeten). Kritiken brukar se ut på det sättet. Saklighet är svårare eftersom det är ofrånkomligt att artfacts har spårat den viktigaste kanalen till bestämning av konstnärlig kvalitet. En kritiker kommenterade i samma diskussion:

”You have a point there. Men för stark fokusering på art facts gör att man negligerar underst[r]ömmarna och marginalerna.” Även här blev det felstavat men i övrigt med en behärskad förståelse. Alla är inte lika enfaldiga. Emellertid går det inte att komma undan med ”underströmmar och marginaler”. Om dessa har väckt någon uppmärksamhet blir de synliga på artfacts som har en algoritm för uppåtgående konstnärer. Och har det inte nått så långt är det en prognos, en möjlig uppåtgående. Eller inte. För övrigt spanar konstvärlden konstant efter nya underströmmar och nya marginaler. Ingen kommer undan.