Curatorn och redaktören Jonatan Habib Engqvist vill slå ett slag för den omdiskuterade forskningskonsten:
”Otaliga texter och seminarier har riktat in sig på vad konstforskning är. Frågan är ofta retorisk och handlar om fältets relevans. Det samma gäller kritiken. Även om den är förståelig är frågan rätt enformig. Och så är det något polisiärt över det hela. Rentav prussiluskigt. Är inte osäkerhetsprincipen, öppenheten och spretigheten själva poängen?” (Expressen)
Nu är det så att denna öppenhet har sina begränsningar. Konsten som fiktion, sken, ironi och distans är inte möjligt. Konstforskningen skall tas på allvar och förses med metod, teori och litteraturreferenser. Betraktarens roll som medskapare är starkt reducerad. När konstforskningens gränser prövades med Bogdan Szybers avhandling ledde det till ett underkännande.
Engqvist argumenterar vidare utifrån en text från 1893 ”Konstens undergång”. Under modernismens tidiga skede fanns det en akademisk och institutionell ordning som försökte bevara den enda sanna och rätta konsten. Det gick inte så bra med det, modernismens etablerade sig och blev så småningom en norm som ständigt utmanade sig själv. Skribenten vill dra parallellen att konstforskningen på liknande sätt är utmaningen mot dagens konst och att vi kanske längre fram förstår dess storhet.
Ideologiskt är det inte så stor skillnad mellan den konst som idag visas på biennaler och i större utställningar och konstforskningen. Men den senare har ett kontrollerande regelverk som sätter gränser för vad som får göras. Gör någon fel – och då ger sig in på moraliska och politiska gränser – kommer det röda kortet fram.
Vad man kan förvänta sig blir intressant framöver är ifrågasättandet av dagens konsensus. Konsten har hamnat i ett dilemma med sin kamp för rättvisa och politisk korrekthet med en stark dragning mot politisk aktivism. I längden blir det tröttsamt att se dessa försök som genomgående är något som stannar inom konstvärlden.
Först dog Gud, efter det konsten, och till slut människan.
How shameful!
«Rasistisk» utstilling ble suksess, nesten alt utsolgt
https://www.document.no/2021/07/26/rasistisk-utstilling-ble-suksess-nesten-alt-utsolgt/
Vetenskap och konst är två olika sätt att beskriva verkligheten.
På samma sätt som att religion inte har något med konst att göra.
Inte heller statlig och samhällelig PK politik har något med konst att göra
Vetenskap, religion och politik vet tyvärr inte bättre
Inom ortodox, katolsk och protestantisk kristendom har avbildande konst varierande men ytterst signifikant betydelse. Att politik går ut på att styra andra borde inte komma som en överraskning, liksom att politiken samtidigt förnekar sina översittarambitioner.
Vad är syftet med forskningskonst?
Det ursprungliga syftet var att den forskande konstnären skulle undersöka sitt sätt att skapa konst, hur en konstnär arbetar. I den tanken ligger en inbäddad idé att det skall vara något märkligt som man äntligen ska få kunskap om. Naturligtvis har inget kommit fram och därför gör man lite av varje. Det har länge varit en utgångspunkt för det mesta som görs i samtidskonsten att ”konstnären undersöker”. Det blir något i den vägen men försett med en del akademiska krav om metod, referenser, litteraturlista. Det får gärna ha en humoristisk framtoning men absolut inte något som rikts mot själva konstforskningen.
Tack