3345: Själva konstnären

Konsten och konstnären, ett alltmer avancerat problem. Om konstnären har uppfört sig olämpligt (enligt nu gällande regler) skall denne straffas med att uteslutas från framträdanden i konstvärlden – om det inte är möjligt att komma åt problemen juridiskt. Det kan bli diskussioner om var gränserna skall dras. Kommer konstnären på rätt sida är det en fördel med uppmärksamheten.

Men bortsett från detta är konstnärens person väsentlig som kontext för de verk som visas. En och annan konstnär vill undvika att visa upp sin person, t ex den framgångsrika målaren Tschabalala Self. Men redan det faktum att hon framträder i artnet och berättar om att hennes konst skall vara i förgrunden är tillräckligt för att väcka ytterligare intresse för henne. Sedan är det givet att nästan alla konstnärer alltid kommer att säga att deras verk är huvudsaken. Men det är naivt att tro att man kommer undan med det. Self säger i artnet:

“I actually prefer people not to know any real facts about me,” Self said earlier this summer. “It’s more interesting for them and for me, for people to just assume things and then for there to be ambiguity about whether or not it’s true.”

“Whatever they come up with I am sure will be more interesting than the truth,” she added.

Klart att när det dyker upp svarta konstnärer på ett sätt som varit okänt tidigare blir det frågor om hur dessa upplever sin roll i konsten. Och för alla andra blir det ungefär samma sak. Konsten har svårt att göra sig gällande på egen hand eftersom det mesta har gjorts vad gäller form och provokationer. Vad som finns kvar som eldfängt är mer eller mindre förbjudet. Därför får konstnärerna vika ut sig i reportage vilka väcker långt större intresse än stillsamma recensioner med svårbegripligt innehåll.

En och annan konstnär har satt sig själv i sitt absoluta centrum Ironin är ofrånkomlig men det ligger något i det som Ben Vautier har praktiserat.