Den nu pågående Göteborgsbiennalen har fortsatt grävt sig ner i det koloniala Göteborgsslaveriet. Inte på något sätt oväntat, kolonialt är alltjämt en säker standard i de utställningar som skall vara representativa för contemporary.
Vad skall de så tjäna till? Curatorn Lisa Rosdahl i kulturskribenten Hanna Johanssons recension (Expressen): ”Förändras vårt sätt att tänka på Göteborg om vi betraktar staden utifrån Franska tomten och dess koloniala historia?”
Skribenten tycker sig ha fått en förändrad syn på Göteborg. Förmodligen en exklusiv ståndpunkt eftersom konstbiennalen knappast har någon större mening utanför den avancerade konstpubliken. Den kan i alla fall roa sig med en känsla av skuld och olust – i bästa fall. Annars tror jag att skjutningarna, klanerna och gängvåldet har större effekt på bilden av Göteborg. Men ett ämne inom ramen för den avdelningen är naturligtvis otänkbar för en biennal.
Tja. Det kan väl var intressant som en utgångspunkt, det koloniala. Om man sedan som konstnär fantiserar fram en illustration till vad som är kolonialism idag. (Globalism och frihandel). Då finns också andra brännheta ämnen passande att ta in. Förutom de LV nämner slår jag på med Klimatkrisen och överkonsumtionen (lyxkonsumtionen). Gå vidare med att extrapolera en framtid för hur sverige kommer att se ut om 100 år, när den kolonialistiska idén är utrotad. I stil med hur Sverige såg ut nåt av de koloniala åren. Let´s say 1848. Mer kålrötter åt folket – billigare barkbröd i butikerna. Olivolja, salami, citrongräs och meursault är okända produkter i det Nya Sverige. Ja. Utom hos adeln förstås.
Ett estetiserande blick över det mångkulturella våldet är exakt vad som krävs. Se utställningen, samtala i små grupper, obligatorisk redovisning.