Det är helt okej att skriva några fina ord om Lars i kommentarsfältet. Det kan vara ett minne eller bara något ni tänkt på, eller precis vad som helst. Tänk dock på att alla kommentarer måste granskas och inget som anses på något vis stötande eller respektlöst kommer släppas igenom. Var snäll och tänk även på att hemsidan är under hårt tryck just nu, det kan vara svårt att nå den och det kan komma att ta tid innan era kommentarer granskas och godkänns.
Jag har inte lyssnat på någon annan konstnär som kunnat förklara och beskriva sin konst så bra som Lars Vilks. Intelligent, sällsynt välformulerad och inspirerande.
När jag minns Lars Vilks tänker jag på ord som rakryggad, mod och ödmjukhet.
Tack.
Lars Vilks, du var en modig person som ingen annan! Trots allt hat och hot fortsatte du som om ingenting hänt. Sannerligen rakryggad person, och stod för det du gjort.
Jag kommer aktivt påminna folk om dina gärningar och upprätthålla minnet av Dig. Och bevara Nimis. Jag besökte Galleri på Södermalm 2013. Riktigt proffsiga målningar!
Du blev 75 år och fick trots allt ett längre liv än många andra.
Vila i frid.
Att få höra om Lars Vilks bortgång kändes både snopet och sorgligt. I efterhand fick han erkännsamma ord, som hade varit så mycket mer välkomna medan han ännu levde.
Lars.
Jag saknar dina kloka ord och tankar.
Varje gång du blev intervjuad lyssnade jag med intresse på dina resonemang, dina kluriga svar, även om jag kanske inte höll med i allt.
Jag beklagar att du fick betala ett så högt pris för den påstått grundläggande rätten till yttrandefrihet.
Du visade vad den rätten var värd.
Må dina erfarenheter inte varit förgäves.
Frid över ditt minne!
Tack.
Lars må være et av de mest bemerkelsesverdige mennesker jeg har møtt. Magnetisk. Humoristisk. Vennlig. Og utrolig klok.
Muhammed-tegningene ble et sidespor som tok alt for stor plass og tok livet av ham til slutt.
Hovedsaken var NIMIS. Gudskjelov rakk han å gjøre ferdig boka om sitt hovedverk, dette ufattelige byggverket i og av naturen på Kullabergs strand, rufsete og komisk og overveldende. Av og til kan noe ubegripelig vakkert oppstå på tvers av lover og regler og eiendomsrett.
Måtte det offisielle Sverige innse at de har fått noe unikt og bevaringsverdig, og holde sin hånd over Nimis til evig tid.
RIP.
Jeg mødte dig efterfølgende ved forskellige lejligheder, da vi begge var tilstede under angrebet på Krudttønden på Østerbro d. 14/2 2015. Du nåede aldrig at holde dit indlæg, inden skuddene bragede udenfor. Du var lun, vidende, modig og kompromisløs i din søgen mod kunsten og friheden. Æret være dit minde.
En dag ringede en livvagt fra PET: “Du skal have gæster i morgen?” Og ja, jeg skulle have nogle af den dengang hemmelige “Krudttøndegruppe” på besøg. PET-manden kunne glæde mig med, at Lars også deltog. Så der kom lige tre PET-folk på besøg for at tjekke lejligheden m.m. De var supersøde, og vi enedes om, at en vagt kunne sidde i køkkenet, mens andre “utomhus”. Lars kom, og som altid fotograferede han sine omgivelser. Bl.a. var han begejstret over et fotografi af Wolfgang Tillmans. Som altid sød, rar og hyggelig. Det var vistnok den eneste Lars deltog i et af gruppens møder. Så jeg var meget glad. Da han gik på signal fra livvagterne, gav han mig et kys på kinden. Æret være dit minde.
Dear Lars,
As no other you showed us the impact of the free mind on liberated thinkers and caged thinkers. One can only be free if one is solely responsible for their own thinking and actions. The burden and weight of this is often too thoughtlessly shifted for those who can not carry these kind of responsibilities.
Now you are not here anymore, we have to deal with this on our own, but united we stand behind your way of free thinking.
Thank you for drawing the lines so clearly!
LARS VILKS
Lars Vilks (Wilks) var ett menneske. Han var også min lærer på akademiet. Stort var det for meg at han i senere år også ga uttrykk for anerkjennelse av mitt arbeide med maleriet.
Vi kommuniserte via Facebook men likevel føles det som at jég har mistet en meget god venn
–
Vi fikk noen samtaler på tomannshånd.
.. Ikkeplanlagte samtaler. I biblioteket, dengang. I akademitiden.
Samtaler, som har ligget og ressonert i meg siden..
Karikaturstriden og særlig attentatet på Charlie Hebdo gikk voldsomt sterkt inn på meg; Kolleger ble massaktrert. På grunn av sitt arbeide.
Lars gikk inn i dette feltet med vidåpne æyne.
Han tok ett valg, og sto for dette fullt ut. Det berørte ham så sterkt, tror jeg. Det var så viktig for ham.
Kampen for friheten. Retten til å være uenig.
At kunsten er fri. At kunsten er viktig. Og at kunsten har rett til å kritisere.
Jeg fulgte ham her på facebook og jeg forsøkte å gi ham 100 prosent støtte.
Jeg følte, noen ganger., som kanskje saken her tangerer;
At Lars i Sverige ikke hadde så sterk støtte.
At han faktisk i kommentarfeltet mange ganger ble latterliggjort.
Dette syntes, og synes jeg fortsatt, var vondt å se. Og for meg; uforståelig.
At Lars nå er revet bort på denne måten….
Har gjort meg usigelig trist.
Jeg føler at jeg har mistet en svært viktig støttespiller ? Og venn.
Og aller mest viktig;
Kunsten har mistet en svært interessant og fin poetisk.. og sterk kunstner.
Jeg vet jo ikke.. sikkert..; men at Lars gikk så sterkt inn i maleriet…
Først overrasket dette meg veldig. Da det kom. For en god del år siden…
Men etter hvert så ’så jeg. ’At Lars Mente det.
Han gikk inn i maleriet. I alvor. Det var ikke flørt. Det var,.. som de unge så vakkert og flott sier; PÅ EKTE
Han trengte det Han trengte maleriet. I sin nye situasjon. Under konstant politibeskyttelse. Isolert. Nettopp dette. Åpnet, for Lars, veien inn i maleriet. TROR JEG.
For ér du Isolert.
Så kan maleriet være den ene vennen, som faktisk gjør at du overlever.
Dette er en erfaring jeg selv har, og siden tidlig i tyveårene, har maleriet vært min aller næreste venn.
Hadde jeg ikke hatt maleriet og tegningen, hadde jeg ikke levd i dag.
Det tror jeg at jeg kan si.
Jeg kan i hvertfall tenke dét. Spekulere.
Helt klart.
Lars, som, i tillegg til sitt store byggverk i Sverige, først og fremst var regnet som
’En Analytisk Teoretiker,..
…ble via karikaturstriden og sitt engasjement der, ..med påfølgende isolasjon og politibeskyttelse..
Én maler.
At han ble maler. Vel det gledet meg. Og det gleder meg. Vi kom nærmere. Malere har en egen kontakt.
Han var mye Lars og arbeidet bredt i feltet.
Men nå. Håper jeg på en stor utstilling av Lars.
Nasjonalmuseet? Tørr de? Tja.. Hansken er kastet.
Skulle gjerne sett en stor utstilling og alle maleriene til Lars, med mer, skulptur og foto, tekst..
Maleriet lever. Takk Lars!
I meg lever du, du er ikke dø, vi vil fortsatt ha våre samtaler om maleriet og om livet. Om havet og fjellet.
Du vakre mann med de tykkeste brilleglass jeg noensinne har sittet overfor ! ?
Med Lars Vilks´ pludselige død ved en voldsom bilulykke søndag, hvor også hans to livvagter omkom, har Trykkefrihedsselskabet mistet en af sine allerbedste og mest trofaste venner.
Lars Vilks var sin egen. Han kunne ikke spændes for nogens vogn. Han var vist nok erklæret anarkist, men hans underfundige, let undrende og altid varme og nysgerrige tilgang til mennesker han mødte, gav ham venner i alle samfundslag og i alle dele af det politiske spektrum.
Han var i sit udgangspunkt Sveriges svar på Bjørn Nørgaard og Per Kirkeby: oprørsk, omkalfatrende, ræverød og tidligt anerkendt; men hvor hans danske kolleger ret hurtigt flød stolt med strømmen og endte med kors-og-bånd-og-stjerner-på, så forblev Lars Vilks tro mod sit udgangspunkt og insisterede på at bevare sine frihedsidealer. Det kom til at koste ham dyrt: fra han tegnede sin lille Muhammed-rundkørselshund i 2007 levede han under konstant politibeskyttelse, hvilket dog ikke forhindrede flere attentatforsøg mod ham – med terrorangrebet på Krudttønden som det mest voldsomme og berygtede.
Det fik ham dog ikke til at stikke piben ind eller på nogen måde undskylde, og i det stykke lignede han meget Kurt Westergaard, som heller aldrig fortrød og heller aldrig ville sige undskyld for at have tegnet profeten Muhammed. Ikke af politiske grunde, men i erkendelse af, at frihed er en bærende forudsætning for kunstnerisk udfoldelse, som man ikke kan gå på kompromis med.
Men her holder lighederne også op, for hvor Kurt Westergaard i alt væsentligt mødte opbakning og forståelse i Danmark, så blev Lars Vilks i Sverige ikke alene udskammet for sin lille Rondellhund, men decideret udstødt og betragtet som en paria i den svenske kunstverden og blandt det svenske såkaldte akademia, der tog det meget ilde op, at Vilks åbent erklærede, at presset på ytringsfriheden skyldtes, at kunstverdenen i høj grad er præget af venstreorienterede, og at Sverige går forrest i begrænsningen af samfundskritisk debat og kultur.
Vilks personificerede med sit eget liv og eksempel, at det er med liv og karriere som indsats at insistere på at betragte samtidskunst i et kunsthistorisk perspektiv, hvis du dermed udfordrer tidsånden, for dens magt og politiske indflydelse er total: du kan ikke forholde dig kritisk og analyserende til tidsånden og tidstypiske strømninger uden at få læsterlige tæv: Den ene gang efter den anden blev hans foredrag aflyst på grund af manglende sikkerhed, og når de blev gennemført, blev de forsøgt saboteret af demonstranter og protester. Han var udsat for brandattentater og overfald og hans livsværk Nimis på Kullen blev flere gange forsøgt ødelagt.
Det forunderlige ved Lars Vilks var, at han var ukuelig: han gik roligt gennem alle sine prøvelser med både sin optimisme og sin humor intakt. Han forblev den samme og aldrig har nogen hørt ham beklage sig over sin skæbne eller den ufrihed han som politibeskyttet måtte tåle for at insistere på friheden – ytringsfriheden ikke mindst. Han vil gå over i historien som en af Skandinaviens vigtigste og modigste frontkæmpere for ytringsfriheden – hævet over både tidsånd og politiske strømninger.
I Trykkefrihedsselskabet var vi med ham hele vejen og han glemte os aldrig og sagde aldrig nej, når vi spurgte ham: han var gæst ved vores humorkonference i 2010, han var med os på Folkemødet og I marts 2015, kun en måned efter terrorangrebet på Krudttønden, modtog han selskabets ytringsfrihedspris, Sapphoprisen for sin indsats for ytringsfriheden. For en måned siden han sagde ja til at lave en podcast med os som del af selskabets podcastserie, der indtil videre omfatter podcasts med Lars Hedegaard, Steen Raaschou og Bent Jensen. Vi nåede ikke at få lavet den med Lars Vilks.
https://www.trykkefrihed.dk/han-var-sin-egen-og-han-gav-aldrig-op.htm
Träffade honom flera gånger vid huset utanför Nyhamnsläge när jag kollade gatubelysningen, han kom ofta ut och kollade och en gång så frågade han om han fick åka med upp och det fick han. Han var väldigt trevlig att prata med och han berättade mycket om sina arbeten. Fick en fin bok av honom, signerad och så blev jag på köpet ”Höjdbaron Bentzen”. Han åkte med ett par gånger och alltid med kameran i högsta hugg. Vila i Frid
Vad sorgligt… jag tog mina vuxna barn med til Ladonien och vi hade 2 underbara dagar och klättrade i Nimis i alla riktning… så synd, när mönniskor måste gå på det sättet…
Bästa Lars, tack för all din klokskap som du förmedlat genom åren och ditt gedigna arbete och engagemang, för att både konsten och tanken bör få flyga fritt.
Nu får du flyga precis hur högt och hur fritt du vill.
Lars Vilks ?
Du var en inspirator uten sidestykke. Der andre holdt igjen, og kunne teorisere bort glede og pågangsmot, gikk du ut og bygde. Du var uredd og modig. Det kostet deg friheten som du elsket, men du gjorde det for ytringsfriheten, for kunsten og for oss. Du stilte de viktigste spørsmålene, og bygde selv svaret. At noen var uenige betydde ikke så mye. Kunsten var viktigst. Du ble kjent som provokatør, men jeg våger påstanden at det må de provoserte ta ansvar for selv. Dine verk er ikke provokative. Dine verk er magiske, morsomme, frigjørende og følsomme. Som en maur bygget du sten for sten, pinne for pinne. Kunsten din ble brent, den ble flyttet på, utsatt for hærverk og ødelagt. Hvor var du da? Du bygde bare videre. Nimis og Arx i landet Ladonia er ikke bare ditt land. Det er landet for alle oss som trenger en borg mot uvitenhet og idioti og en himmel å strekke oss mot. Du utmanøvrerte alle hindringer med kreativ kunnskap, kløkt og iherdighet. Mot himmelen står ditt kunstverk. Mot himmelen er du også dratt. Takk for diskusjonene, innsikten og pågangsmotet. Takk for kunsten Lars.
Du, käre Lars, tog upp fighten för och exponerade debatten om yttrandefriheten, det skall du ha all credit för. Glömmer heller aldrig vår diskussion på Facebook om huruvida vi kan kalla Nimis ett bygge av drivved eller vanligt torrt skogsmaterial. Hoppas du kan fortsätta din konstnärliga bana bland änglarna.
Du var och är min hjälte, både som konstnär och som människa. Vi hade kontakter då och då sedan 2010, då jag ställde ut dej i Konsthallen Lokstallet i Strömstad, utställningen hette lämpligt nog ”Ursäkta”. Ställde ut dej bokstavligen såsom en Madame Tussaud-lik skulptur i naturlig storlek utförd av konstnären Tora Winblad. Sista gången vi hade kontakt var när vi käkade lunch tillsammans den 16 maj i år på Hurva Gästgiveri.
Jag känner en sån vrede när jag tänker på hur den fega välkammade svenska konst- och mediavärlden vände dej ryggen. Och jag känner en sån sorg över att du inte längre finns
bland oss, men du och din konst kommer att fortsätta att inspirera oss länge. Tack för allt Lars.
Tack för att du tog budkaveln och fortsatte belysa den intoleranta fredens religion och deras kränkhet som inga gränser för. RIP
Vila i frid Lars ??
Tack för den här tiden Lars. En fantastisk obruten man. Och en lika fantastisk vän.
Min ledsagare i kulturens värld.
Världen gungade till nu. Men som du alltid sade:
”Ur varje motgång en möjlighet”.
De orden tar jag med mig.
Kære Lars, vi var mange, der betragtede dig som en god ven i Danmark. Vi vil aldrig glemme dig
Vi pratades vid på boksläppet av Johan Westerholms nya bok.
Du var oerhört trevlig, vältalig och öppen. Vi pratade om Nimis, länsstyrelsen och förstås händelsen i Danmark och rondellhunden. Var mycket intressant, så jag och sambon kommer ta en tripp till Nimis så hoppas verkligen den får stå kvar. Fick en klump i halsen när jag läste om olyckan. Jag kände inte dig, men på något sätt kändes det så en ändå. Vissa människor utstrålar just den där behagliga känslan som får en att känna sig trygg och närmare bekant direkt. Du behövdes verkligen i det mycket märkliga Sverige, du är och kommer saknas. Merparten av Sveriges politiker, organisationer och konstnärskollegor stod inte upp för dig. Nu slipper du dem. R.I.P. Kondoleanser till din särbo.
I outsäglig sorg och saknad – vila i frid vännen…
Jag har fått för mig att Lars Vilks kunde uppskatta dikter av Emily Dickinson, så här är en egen ny översättning, med hälsningar från Gurun Gudrun et. al.
Jag kunde inte stanna för Döden –
Så han stannade snällt för mig –
Vagnen rymde bara oss själva –
och Odödlighet.
Vi körde sakta – Han hade inte brått –
Jag lämnade kvar
Både tungt slit och allt mitt skoj –
För hans respektabla sätt.
Vi passerade skolan där barnen bråkar
På rasten – I lek –
Vi passerade fälten med fjärrskådande säd –
Vi passerade också solnedgången –
Eller snarare – Den passerade oss –
Daggen drog upp rysningar och kyla –
För min rock – av spindelväv –
Min mössa – Bara tyll
Vi stannade sedan till vid ett hus
Likt en knöl på marken –
Nocken var knappt synlig –
Takfoten under jord
Efter det – Århundraden – Men ändå –
Känns kortare än den dagen
Då jag anade hästarna drog
Mot Evighet
Jag beklagar Lars Vilks bortgång.
I slutet på 70-talet mötte jag Lars på Markaryds folkhögskola där jag var på en teaterkurs. Han hade talat med kursledarna om att få göra en Happening, ”Water” (som jag minns?) av Allan Kaprow tillsammans med oss. I samband med detta tillfälle visade Lars sina mediokra, hans egna ord, filmer som han hade spelat in. Vår medverkan spelades också in. En fin upplevelse att i grupp under Lars regi genomföra denna Happening. Vi var några som också besökte Lars i hans dåvarande hem. En generös, humoristisk, vänlig och intressant man och ett möte jag inte glömmer.
Jag beklagar Lars Vilks bortgång.
I slutet på 70-talet var jag på Markaryds folkhögskola på teaterkurs. Kursledarna blev kontaktade av Lars, han ville ta hjälp av oss att genomföra en Happening av Allan Kaprow (”Water”,vad jag minns). Han visade sina mediokra filmer, hans egna ord, för oss. En fin upplevelse att i regi av Lars och i grupp genomföra Kaprows happening. Den filmades. Vi var några som besökte Lars i hans dåvarande bostad. En vänlig, generös, intressant och okonventionell person. Ett möte jag inte glömmer.
Det bästa är att det tycks som att du höll uppe ditt livsmod och levde med glädje trots alla svårigheter. Även där en förebild för alla oss andra. Konstnär – och levnadskonstnär.
Du har gjort mycket gott i dina dagar.
Saknad och sörjd. Vila i frid.
I en värld där jag sällan finner konst intressant eller inspirerande var Lars Vilks en frisk fläkt med sin påhittighet och sinne för såväl uttryck som en speciell sorts skönhet. Nimis är något av det finaste jag någonsin haft äran att besöka och jag känner mig illa berörd av Lars bortgång.
Var gång jag i framtiden kastar stenar i havet med mitt barn kommer jag att ägna Ladonien en tanke och le vid minnet av den förunderlige Vilks.
En viktig röst för yttrandefriheten hat tystnat.
Tack Lars Vilks för ditt viktiga arbete. Vila i frid.
Lars Vilks var yttrandefriheten personifierad.
Alla fick komma till tals på hans blogg, även dom som ville tysta den och sökte släcka ned den, och han modererade den med tålamod, vänlighet och uppriktighet när så behövdes.
En sista hälsning från sporadisk bloggläsare…
R.I.P. Lars Vilks
Hade tänkt att vid tillfälle utveckla vår dialog om Duchamp, konst och schack.
Minns även när det i kommentarsfältet var tal om att du skulle lysa upp julhelgsmörkret med en kurs i konstvetenskap. Något som inte var aktuellt, men kanske kunde bli någon kommande julhelg.
Två saker bland många som jag med spänning såg fram emot. Nu blev de aldrig av.
Även ifall trafikincidenten som blev din och två livvakters död visar sig vara en olycka, så skall fullständigt avstånd alltid tagas från våldet mot konstnärer och från våldet mot poliser i vårt samhälle.
Farväl vännen!
Tack Lars Vilk. Dessa ord vill jag tillägna dig och ditt hjärta för fred och frihet ??
1 Korintierbrevet 13, där aposteln Paulus skriver:
”Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.
När jag var barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Bästa konstnär köpte rondellhunden konst som hänger i vardagsrummet.
Vila i frid
Extremt tråkigt att olyckan hände.
Lars Vilks var förutom Sveriges viktigaste nutida konstnär, också en av de mest intressanta personerna i detta land.
Älskar Nimis. Vackert för mig med en ödslig och lite obskyr plats med påhittad historia.
Hoppas Nimis inte bara står och långsamt förfaller framöver. Tror Vilks hade uppskattat nåt mer uppseendeväckande.
Jag kände dig inte men som med alla personer som man läst mycket om och lyssnat på så känns det som om jag kände dig.
Jag tror inte att du trodde på en himmel och jag vet inte om jag gör det, men om det finns en då tror jag du kommer njuta av att upptäcka och undersöka den nya världen.
Om dina experiment skulle reta upp en ängel för mycket, så ta hissen till den nedre himlen och vänta tills stormen bedarrat.
Tack Lars, för att jag fick känna till dig och inspireras av dig.
Jag är säker på att Lars Vilks kommer att framstå som en av de mest framstående svenskarna de senaste hundra åren. Mötte själv konstnären 1984 under ett besök på Nimis och fick växlat några ord med honom. Något som betytt mycket för mig fram till nu. Det känns som om Sveriges sista intellektuella person ryckts ifrån oss och han har nu , som död, fått det erkännande från hela kultursverige han borde fått när han levde. Nu hoppas bara att Nimis vid Kullaberg får fortleva som påminnelse om konstnärens genialitet.
Livet är bra parodiskt ibland. Som när lilla konstföreningen i Tällerud censurerade Lars Vilks Rondellhund för att undvika anstöt och kontroverser, med rakt motsatt effekt och resultat.
Och som när hans färd med säkerhetsvakter, i pansarbil, med följebil, slutligen kom att utgöra hans största säkerhetsrisk.
Jag hade sedan länge uppskattat Nimis vid Kullaberg, men min riktiga passion för Lars Vilks tändes först när det verkligen började hetta till kring Rondellhunden. I det läge när 999 av 1000 hade rullat över på rygg, gjort en pudel och bett om ursäkt, om inte annat för omtanken om den egna livhanken.
Men när han förväntades göra allt detta offentligt svarade han istället med rak rygg att han inte hade någon anledning att be om ursäkt för någons sårade känslor och att han nu sov med en yxa bredvid sängen!
Lars Vilks dog med stövlarna på i yttrandefrihetens tjänst i en olycka som landet antagligen kommer att fortsätta grunna på länge, på liknande sätt som andra stora händelser som saknar logisk förklaring – Palme-mordet, Estonia-förlisningen osv.
Rest in Power, you crazy Diamond.
Hvil i fred ?? Jeg kommer alltid til å huske ditt fine nærvær og forelesninger på kunstakademiet i Oslo.
Kjære Lars – du som tenker i kunstverden ble etter vårt vennskap som startet i 1978 en personlig reise. Nimis ble del av studietiden en tid i vår workshop. Du underviste deretter på Akademi i Oslo og Bergen. Vi ble mange som fikk med oss ditt mot og filosofi om ytring, eiendom, verdier på ulike plan. Alt i kunstens navn – et rom vi skal beskytte videre med deg i tankene. Nimis skal leve. Takk.
Mötte Lars, som tonåring på 1970-talet, hemma hos gemensamma vänner.
Spännande möte även om jag förmodar jag tog mest intryck 🙂
Varken nedlåtande eller arrogant, mer kreativ och spännande!
En viktig och modig röst har tystnat. Men ekot måste leva kvar länge ibland oss!
Länge leve rondellhunden.
Inget är så heligt att det inte går att skämta om.
Gäller även för självutnämnda profeter.
Lars finns inte längre hos oss. Men vi måste fortsätta kampen för yttrandefrihet.
Kränkgnället fortsätter, nu senast från en muslimsk journalist som menar att rondellhundskränkta trosfränder måste respekteras.
Koranen visar väl knappast någon större respekt för kristna och judar.
Rondellhunden lever.
Var gränserna för konsten och för normkritik går har Vilks åskådliggjort.
Jag lyssnade på dig intervjuad av radion i början av 2000-talet. I det kanske halvtimmes eller timslånga konstnärsporträttet får du frågor om hur du ser på och förklarar din konst. Du berättar om Nimis, och säkert också om länsstyrelsen, om konstprojektet, verket som en process. Och så plötsligt kommer den oväntade vändningen: Om du i stället frågar mig som konstprofessor, flikar du in, och så lägger du an ett helt annat, konstprofessorns, perspektiv på den konst som Lars Vilks gör.
Från den stunden har jag alltid intresserat lyssnat och försökt följa ditt verk och gärning. Det är en stor sorg att du lämnat oss så hastigt.
Vilks, spikappen är under konstruktion.
Vila i frid.
Benke
Heder åt dig också Dan Park!
De som spottade på Lars Vilks igår, men hyllar honom idag, spottar fortfarande på Dan Park.
Lars Vilks och hans verk växer i mig och i tiden. Hans mod och skärpa glimrade likt en stjärna i en mörk rymd. Det kändes tryggt att veta att vår tid hade en egen Sofokles. Nu känns det ensamt att han inte längre vandrar på vår jord och sprider sitt märkliga ljus.
Tack för att du fanns och visade oss vad en människa kan vara. Vi minns dig med glädje.
Sverige förtjänade inte dig Vilks