I begynnelsen och sedan alltid
Hegel, Schelling eller Hölderlin skriver i Das älteste Systemprogramm des deutschen Idealismus 1797:
”Jag tänker här först framlägga en idé som såvitt jag vet ännu inte gått upp för någon: vi måste ha en ny mytologi, men den måste ställas i idéernas tjänst, den måste bli en förnuftets mytologi. Om vi inte ger idéerna en estetiskt, dvs. mytologisk form, kommer ingen att vara intresserad av dem. … Mytologin måste bli filosofisk, så att den kan göra folk förnuftiga, och filosofin måste bli mytologisk, så att den gör filosoferna känsligare. … Då kommer det att råda en andens allmänna frihet och jämlikhet! Det kommer att bli människans sista och högsta verk.”
Det här är en mycket tidig utgåva av Konsten. Faktiskt så tidig att författaren inte ens tänker i konsttermer. Vid den här tidpunkten är det fortfarande estetiken och dess förhållande till filosofin som är saken. Likafullt är det ett av de tyngsta arvegodsen som konsten kommit att bära med sig. Den konst vi har idag följer på sitt sätt samma grundläggande plan, att skapa ett sätt att kommunicera som är om inte universellt så åtminstone allmänt, och att sträva efter frihet och jämlikhet. Hur har det gått efter 158 år kan man fråga sig? Någon storförening av konstarterna och vetenskaperna ser vi ännu inte till. Möjligen kan man säga att konstarterna har fått en ny mytologi, men då bestående av interna referenser som har begränsad giltighet även konstarterna sinsemellan.
Företrädarna var inte i stånd att skapa de verk de föreställde sig. De fick istället vänta. Väntandet har fortgått i alla dessa 158 år och vi kan säga att vi alltjämt väntar på detta stora verk som skall inleda konsten och samtidigt avsluta den. Man skulle kunna tro att detta enbart är en föråldrad fantasi. Men ingalunda, konstprojektets storlek definieras här och det fortsätter. Det kan inte förminskas. Om man gör det kommer det att krympa samman till ingenting. För övrigt är det inte aktuellt. Se bara på dagens socialkritik. Varifrån kommer den måttlösa ambitionen, den rastlösa övertron på betydelsen av det man gör? Varje konstnär bär sitt Systemprogramm.
Landskapsmålning av Joseph Anton Koch från 1796 – målning, ännu inte konst
Hej
Det är jakob från Östra Grevie jag har lyckats bli av med din mailadress skulle du kunna skicka den till mig?
Tack på förhand
Jakob, här är lars.vilks@swipnet.se
Är det mer än ett sammanträffande att det finns ett nidingsdåd i mitt sinne? Dådet som för all framtid sätter punkt för konsten. Har jag kanske avslöjat mig här och grusat mina fruktansvärda planer? Nej, det är ofrånkomligt, någon kommer att komma i mitt ställe och lyfta den fallna spiran/yxan/pennan eller vad det nu är, och driva komplotten till sin fulländning. Konst möter vetenskap möter konst. Vänta bara!
Ja, Amit, nu är det så att mötet mellan konsten och vetenskapen har redan ägt rum genom skolverkets försorg. Ärendet handhas nu av konsthögskolorna. Ansträngningarna att falla in i det vetenskapliga lunken är avsevärda. Någon stor dramatik är det inte fråga om. Det blir en tungsint gäspning när de möts.
Sätta punkt för konsten, ett ambitiöst uttalande. Och se ett stort ljus skall utgå från en liten plats, så oansenlig och bortglömd på den svenska kartan. Och i alla konstmässor och storstäders museer och gallerier skall de bäva av den fruktansvärda planen. Men det är så lätt att glömma: Konsten är en partykultur, en fest som aldrig tar slut, nu festar de i Miami.
Mycket originell tes att hävda att Schlegel är författare till Systemprogrammet. Alternativen brukar ju vara Hegel, Schelling eller Hölderlin.
Jag tackar varmt ”Han med ögat” för påpekandet. Det är alldeles korrekt att det troligen är Hegel eller någon av de andra nämnda. En lapsus. Kommer att korrigeras.
Lars Vilks
Varför lade ni locket på när det gällde morden bla Solveig Hast.
Är ni duktiga som kan köra en sjuk tjej som mig i botten. Var Gubben
min gamla Eve. Var tog alla andra vägen. Tyckte jag såg UllaBritt