I väntan på Muhammed: Sex in the sculpture
Vi får vänta tills alla ursäktat sig färdigt och tills alla blivit jättesnälla innan Muhammed kommer. Om han kommer, man kan inte vara helt säker. I varje fall har jag idag ett viktigt meddelande om utsträckt skulpturfunktion. Nimis, ett visst träbygge, fick inte några stora vitsord av Helsingborgs Dagblads konstkritiker Linda Fagerström (20050731). Hon lät projektet sjunka till det absoluta bottenläget: Roligt för barnen. Och när hon har fått detta sagt frågar hon försmädligt: ”Men var det så han tänkte sig sitt konstnärskap? Klätterställningstillverkare?”
Kanske har hon rätt, tänkte jag länge. Men ganska överraskande kom en helt annan aspekt in i bilden som på alla sätt gör skulpturen såväl funktionell som intressant. Jag vill därför be Linda Fagerström om att överväga en revidering av recensionen. Här är underlaget, materialet torde vara autentiskt och kan återfinnas på passagens blogg:
”I början var det konst
Första gången jag såg dig, såg jag dig länge och jag blev förtjust. I tre
timmar satt jag och såg dig, naken och förälskad. Du tittade på mig, men såg
bara linjer. Jag såg dig och ville kyssas. Du tittade på mig och ville bli
konstnär. Först till sommaren, på konstskolans avslutningsfest såg du mig.
Det var första gången vi träffades och jag var påklädd. Du sa att du tyckte
min klänning var vacker. Redan då klädde jag mig i förhoppning om att du
skulle klä av mig. Blyg, lite berusad och glad dansade du med mig, frågade
om vi skulle åka på utflykt imorgon. Jag rodnade och ville gärna. I skruttig
bil till Kullen. Vi vandrade den vingliga kringliga stigen till Nimis i
försommarskymning. Jag hade en alldeles för tunn sommarklänning, sandaletter
och du var underbar. Hur skulle jag komma nära? När skulle du kyssa mig?
Skulle du kyssa mig? Tankarna trasslade sig, hjärtat bankade, mitt sköte
brände, knäna var svaga och jag kunde inte säga något, bara le. Äntligen
framme vid den sista branten ner till havet. Du gick före. Jag efter,
snubblig i sandaletter nerför stigen. Du gav mig stöd med din hand. Jag
snavade in i din famn. Du skrattade, jag rodnade och log. Försiktigt
småstegade vi ner. Snavigt och snubbligt, flera gånger landade jag i din
famn, närmare och tätare för var gång. Du höll mig nära tills jag var
stadig, lite längre varje gång. När vi så var nere och jag nästan fallit i
din famn kysste du mig. Kysste tillbaka. Förenade och fnittriga, hand i hand
balanserade vi ut på stenarna. Solen badade i havet. Jag frös. Du värmde mig
i din famn. Lutad mot konsten tog jag emot dina kyssar och dina varma
händer. Så sakta och smektsamt, närmade dig min spetskant på trosan, kunde
knappt andas. Du mötte min blick, vi log och dina fingrar smekte mig till
öppning. På knä, med ryggen mot havet kysste du min klitoris, ditt sträva
hår kittlade mina lår, din tunga knullade mig. För att inte falla höll jag
mig i skulpturen och skakade. När mina vågor var lika stilla som havets, kom
du in i mig, pressade mig mot konsten, mina ben om din midja, och jag
lättade och lät som en fiskmås.
Fnittrande följde vi stigen tillbaka till bilen.”
Lägg märke till den ur konstsynpunkt intressanta formuleringen ”höll jag mig i skulpturen och skakade”. Möjligheterna till konstupplevelser är ibland större än vad man kan föreställa sig.
Ger bra skakstöd
Man kan känna sig en smula akterseglad som bara använt skulpturen som klädtork. Men som erotisk litteratur betraktad var möjligtvis skriveriet en smula tafatt och rent ut sagt tråkigt. Som traditionell berättelse betraktat var det kanske en smula poetiskt och relativt träffande beskrivande. Man saknar dock det målande språket som till exempel tidningen PIFF en gång så utomordentligt skickligt använde sig av. Hur som helst får man gratulera damen till en konstupplevelse utöver det vanliga och skamlöst (!) utnyttjande av samtidskonsten. Det är ju utmärkt att det kommer till praktisk användning, för en gångs skull! Defintivt ett snäpp upp för klätterställningstillverkaren. Hade inte skribenten den insikten att verket kunde utnyttjas på mer än ett sätt?
Först av allt det roar mig att min berättelse på något sätt har lämnat sin hem och besökt Nimis igen. Lika bra känns det att jag har bidragit till med något till skulpturen, eftersom Nimis ligger mig varmt om hjärtat och har alltid varit en skön upplevelse.
Det som inte roar mig är att Minisrty of Art, så vitt jag förstår, Ladoniens Ministerium för konst och hopp, ser som sin uppgift att tala om vilka brister min berättelse har. Om ett ministerium för hopp har som främsta uppgift att påtala andras brister, så vill jag inte ens tänka på vad det gör med konst-biten i sitt ministerium. Men en rörelse för lusten i Ladonien har börjat gro, en subkultur för dem som vill röra och förföra varandra, och berätta om det på vilket sätt som helst.
Angående autenciteten, så tänker jag att det räcker väl egentligen med att det anses vara en möjlig funktion för att bredda skulpturens funktion, men om ni vill, berättar jag: Ja!
Kära bless blessing!
Jag tackar för den autentiska förstärkning som berättelsen fått genom din solida bekräftelse. Därmed kan jag äntligen säga att det varit meningsfullt att hålla på med släpandet och spikandet i 25 år. Så blev verket till slut fullbordat genom att bebådelsen ägde rum.
Ministry of Art & Jump, han skall själv återkomma för att närmare kommentera sin kommentar. Kanske har han trott att historien var helt uppdiktad.
Jo goddag.
Här tar det hus i helsike. Kära Fröken (eller är det fru?) blessing, som ”blessat”* vårt kära Nimis med sin erotiska verksamhet. Härmed anföres att jag själv väl tycker att det var till största delen en positiv kommentar jag skrev. Lite kritik får man allt tåla. Naturligtvis står det vem som helst fritt att kommentera en berättelse, även en Minister av Konst och Hopp. Men nu ska jag inte mästra här… Kanske kan man dock inflika att Litteraturen ingår i Konsten och på det viset inte alls intar en särställning i Konstministerns intresse eller ansvar. Inte ska Ni hänga läpp eller kasta smuts för det.
Kanske var jag en smula oaktsam i mina kommentarer rörande den litterära skapelsen – som jag får erkänna att jag först tolkade som fiktivt, eller möjligen en önskedröm. Hur som haver gläder det mig att det verkligen var en dam (flicka, kvinna – välj själv) som verkligen hade en verklig, och enligt intygande ej inbillad, herdestund i/på/vid konstverket. Jag får ännu en gång gratulera Er till en konstupplevelse utöver det vanliga och ett skamlöst utnyttjande av samtidskonsten. Det är ju som sagt utmärkt att den (samtidskonsten) verkligen kommer till praktisk användning. (Att Nimis kommer till praktisk användning, därom saknas tvivel!).
Att vi nu fått ”en rörelse för lusten” i Ladonien, en subkultur i subkulturen så att säga – ”för dem som vill röra och förföra varandra, och berätta om det på vilket sätt som helst” – det tackar vi för. Förför på bara! Och skicka gärna in bidrag i fortsättningen, det ser vi tacksamt fram emot. Jag skulle kunna lova att vara mer återhållsam i min kritik, om det kan göra kära bless blessing lyckligare. Till mitt försvar får jag hävda att jag aldrig varit begiven på poesi eller prosa, bara i högst begränsat utsträckning. Möjligen att bless blessing kan bidra till Ministerns litterära bildning. Ministern bockar.
*)svengelska – jmfr Eng ”bless”
Kära Lars!
Det är lika smickrande och glädjande, som skrämmande att på något sätt vara relaterad till ditt verks fullbordan. Som den sentimentala människa jag är blir jag rörd och stolt, trots att jag faktiskt inte riktigt förstår vad du menar med att min bekräftelse är solid, eller hur verket kunde bli fullbordat genom bebådelse. Från djupet av mitt hjärta tackar jag för att du så generöst vill dela ditt verks fullbordan, då min insats är så ringa.
Minister of Art & Jump
Om det tar hus i helsike är det utanför min vetskap, men en sak vet jag och det är att man inte alls behöver tåla kritik. All kritik som är formulerad just för att någon ska tåla den, kan vara förgörande för lusten. Därför har rörelsen för lusten i erat Ladonien börjat gro, en subkultur för dem som vill röra och förföra varandra, och berätta om det på vilket sätt som helst. Och det utan att behöva tåla kritik.