Länge har det varit svårt att få fram några verkligt övertygande konstprojekt. Inte att de som görs är dåliga, tvärtom, de är av god standard. Vi har faktiskt aldrig haft så mycket god konst som vi har just nu. Avvikelserna från de givna huvudlinjerna är emellertid svaga och spanar man efter tecken på en anslående konstkvalitet får man leta i det utvidgade konstkvalitetsfältet. Om detta kan man läsa i min nyskrivna artikel på Kunstkritikk. På norska.
Det utvidgade kvalitetsfältet handlar om att, i brist på tillräckligt intressant konst, göra en utställning eller ett arrangemang attraktivt genom sättet att administrera och organisera det. Jag har flera exempel på detta i ovannämnda artikel. Ytterligare ett är det som öppnades i Reykjavik i förra veckan: Konstmaraton.
En organisatör och kreativ curator är den ständigt aktuelle och hyperverksamme Hans Ulrich Obrist. Tillsammans med Olafur Eliasson genomförs nu Konstmaraton på Reykjavik Art Museum. En fortsättning på den maraton som i fjor hölls på Serpentine Gallery i London. Det handlar om en ständig ström av aktiviteter med konstnärer och forskare, performance, presentationer, intervjuer.
Frågan är vilken roll konstnärerna och deras konstprojekt spelar. Där kan man nog säga att det är sekundärt. Den kvalitet som tillkommer är arrangemanget med nyckelordet ”maraton”. I och för sig är det inte något nytt. Alltsedan senare delen av 1990-talet har curatorerna och deras statement om en utställning uppfattats som en handling som åstadkommer ett metakonstverk. Men konstproduktionen har kunnat hävda sig ända fram till de allra senaste åren. Nu kan man säga att arrangemangets art, urvalsmetoder och nätverksegenskaper har tagit över och blivit den huvudsakliga kvaliteten.
Annonsering av konstmaraton. Det är lätt att se vilka som är huvudpersonerna.
Pris til Muhammedtegneren Kurt Westergaard:
http://snaphanen.dk/2008/05/22/sappho-prisen-til-kurt-westergaard/
GEERT WILDERS I KØBENHAVN 1.JUNI
De mener det alle sammen. Anders Fogh Rasmussen, dagbladet Politiken, Danmarks Radio, Abdul Wahid Pedersen samt hundreder af præster og biskopper: Wilders er Europas værste mand.
Snart lander han i København.
Kom og hør, hvad han har at sige om filmen Fitna, kampen mod Koranvældet og for ytringsfriheden.
Stil spørgsmål og dan din egen opfattelse.
Tid: Søndag den 1. juni, kl. 14-17
(Wilders’ tale begynder kl. 15, men af hensyn til sikkerhedsindtjekningen beder vi deltagerne komme en time før)
Sted: Landstingssalen, Christiansborg
Entre: 175 kr., som betales ved indgangen
http://sappho.dk/arrangementer/geert-wilders.html
Hollandske Gregorius Nekschots kommentar til anholdelsen:
http://snaphanen.dk/2008/05/23/skanskan/#more-2832
Svensk kunst hos Snaphanen:
”Suicidal-kunstnere
nærmest det modsatte af Kafkas “Sultekunstner”. Man kunne sige en hel del om dem. Man kan også lade være. Det sverigesbillede jeg møder hver dag, når jeg scanner svenske medier, er i al fald alt andet en romantisk. Kunstnerne har fået deres vilje forlængst. Utopia er ankommet, også i den grad. Hvorfor ikke demolere Linné´s Råshult i samme ombæring ? En ren fornærmelse mod Ny- Sverige. Ud med det gamle lort !
Utställningen Sundborn goes extreme – again vill rucka på den idylliska Sverigebild som Karin och Carl Larsson representerar. Inbjudna konstnärsparet Peter Johansson och Barbro Westling svarade med det allra mest extrema och lämnade in en ansökan om rivningslov för att få jämna Carl Larsson-gården med marken.
– Vi försöker avslöja myten om den blonda svensken. Den har aldrig existerat, den folklighet som Carl och Karin Larsson står för är inte sann. Så var kan man utmana den schablonen bäst om inte på Carl Larsson-gården, säger Ted Hesselbom.
Sundborns idyll attackeras av konstnärer Tuffingarna som ger sig på en 155-åring
Engang i tiden havde kunst noget at gøre med “at kunne”. Når det gik højt, med menneskelig erkendelse. Velfærdssamfundets kunstnerbegreb synes mere at være en måde at spare invalidepensioner på. Det var vist ikke Julius Bomholts tanke.”
http://snaphanen.dk/2008/05/25/suicidal-kunstnere/#comment-7544
FrontPageMagazine.com | 5/23/2008:
”Cartoonists In Crisis
By Stephen Brown
It makes one wonder whose side Holland is on.
Dutch police arrested last week a controversial Amsterdam caricaturist for allegedly publishing cartoons which discriminate against “Muslims and people with dark skin.”
“We suspect him of insulting people on the basis of their race and belief, and possibly also of inciting hate,” said a spokeswoman for the Amsterdam public prosecutor.
Known by his pseudonym, Gregorius Nekschot (as in ‘neckshot’, a favorite method of execution practised by both Hitler’s and Stalin’s secret police), the Dutch cartoonist is an extreme provocateur. In his drawings, which are sometimes sexually explicit, this self-described advocate of complete freedom of speech targets ideologies like Nazism and Communism as well as Islam, Judaism and Christianity.
As a result, this friend of Dutch filmmaker Theo van Gogh, who was brutally murdered on an Amsterdam street in 2004 by a Muslim fanatic, has also, along with his publisher, received death threats from both Islamists and anarchists (an interesting combination). With such vicious, deranged enemies out for his blood, Nekshot has been very careful to preserve his anonymity, even foregoing an appearance at a Dutch awards event for web cartoonists in order to remain unrecognised.”
http://frontpagemag.com/Articles/Printable.aspx?GUID=F5E9D320-97A9-45EE-BD4F-60B4B48346C0
Nekschot kommenterer Melodi Grand Prix:
http://hodja.wordpress.com/2008/05/25/eurabiavision-mekka-metal/#comments
I senaste numret av Filter skrivs det om Gerhard De Geer, mannen bakom Jarla partilager och Olafur Eliassons huvudmecenat. Det spekulerades där om vad som skulle ske om Gerhard skulle dumpa Olafurs konst (värdet skulle bomba och konstnärens status likaså). Skulle det här få genomslag på Artfacts? Har något tidigare skett förut (Konsthandlare säljer ut en artist som dalar kraftigt i ranking)?
General Bussig. Mig veterligt har vi inget exempel från artfactstiden. Den inleds 2004 men först ett par år senare har maskineriet blivit riktigt genomfört. Säkerligen finns det mindre anslående exempel om man fingranskar. Däremot har vi det berömda exemplet från tidigare när Saatchi sålde ut sina Sandra Chia-målningar och åstadkom ett fall såväl ekonomiskt som konstnärligt för Chia.
Angående Eliasson har han nog nått en sådan nivå att han kan finna nya mecenater om det skulle behövas.