Vad är konst bra för? Den utbredda uppfattningen, åtminstone i konstvärlden är att den är väldigt bra för mänskligheten, däremot är det inte alltid man får någon klar motivering. För en tid sedan fann jag en artikel i en katalog (för en pågående skulpturutställning i Castello di Agliè, Torino) av Giovanni Cordero. Artikeln granskar omsorgsfullt och positivt konsten alla möjligheter:
”Art should be seen as a great step forward in the march of civilisation.”
Men den är också frigörande:
”Liberating – because it strengthens the ability to imagine and the extraction of the individual’s inner experiences with their accumulation of emotions, physical sensations, passions and feelings, because it delves into the depths of the subconscious and reveals its creator’s personality, sometimes helping him or her to overcome or exercise barriers that stand in the way of self-awareness and achievement.”
Och vidare
“It respects individual’s freedom and protects them at the moment of revelation, creates a sense of trust in the future and stimulates the development, sense of responsibility and independence of appraisal.”
Det intressanta med den här texten är att den säger det underförstådda. När det blir utskrivet ser man problemen.
Dock kan man inte komma ifrån att konsten har fått en betydande roll som internationell symbol för frihet och öppenhet. I länder där det kan vara lite si och så med den varan kan konsten (och då internationell samtidskonst) bli det man kan visa upp. Makthavarna har fattat att det går utmärkt att släppa till lite extra när det är internationellt gångbar konst. Eventuella effekter sprider sig nämligen inte.
Kina kan, t ex, köra fram samtidskonst. Mestadels är det sådant som går väl samman med den ännu starka konstmarknaden. Dan Jönsson skriver från Beijing i DN.
För övrigt får jag igen säga att videoarbetet med musikalen tar åtskilligt av min tid. Jag har i varje fall lyckats göra klart den trilogi om profeten M. som kommer att ingå. Här är förresten en rolig bild på profeten som cigarrettmärke.
Det är något obehagligt med diktaturkonst. Konst som i diktaturer inte censurerats.
Vad är din åsikt Lars? Om konsten inte är fri: hur kan den då vara kreativ?
Är propaganda konst? Eller bara ett maktverktyg?
Fungerar en konst i maktens tjänst? Och i så fall: för vem?
Frigör diktaturstatens konst tanken, eller fjättrar den densamma?
Vänliga hälsningar,
Göran E,
redaktör
Bäste redaktör!
Se det så här: Om konsten blir censurerad i diktaturer (som t ex Sovjet och Östblocket, numera sker det i Ryssland och lite här och där) är det fördelaktigt ur konstens synpunkt. Den har gränser att arbeta med, är trycket hårt kommer konsten att bli mindre konst och mer ett utrymme för kritik (när alla andra kanaler är stängda kan konsten med sin oklarhet få ett visst utrymme).
Så har vi dagens läge där konsten får fritt fram på platser där den normalt skulle censureras. Jo, den är kreativ som på andra håll; vanligtvis är den kreativa friheten inte problematisk någonstans. Kreativitet, det får man komma ihåg, klarar reklambyråer och Louis Vuitton utan svårighet.
Det är bara de känsliga fallen som är verkligt intressanta i det här avseendet, alltså när vi talar om de gränser som alltid finns.
Pingback: Snaphanen » Tillykke med fødselsdagen, Kurt Westergaard
Tegninger hos Snaphanen:
”»I have no response to that«
The New Yorker cover et kvalitets leftist tidsskrift. Ironien skulle være : Sådan ser de rabiate konservative Obama, og det gør demuligvis nok. Ser de også hans kone som Angela Davis med en AK-47 ? Vi har forsømt marathon valgkampagnen, helt med fortsæt. Den falder udenfor vores fokus, og en flerårig valgkampagne, er ren journalistisk beskæftigelsesterapi. De får gode penge for det – det gør vi ikke. Svenske aviser er selvfølglig mopsede over behandlingen af deres kandidat: Obama-teckning upprör båda lägren. I Sverige elsker man officielt sin politiske modstandere, når man ikke lige lukker øjnene for voldelige overgreb på dem ad bagvejen. I det hele taget virker det som om, bladtegnere er vor tids problem. Uden dem, havde alt været meget lettere. Man havde ikke det samme besvær med Honoré Daumier . DN´s tegnere er blide og følagtige som halalslagtede lam (DNs empatiske kommentar til Danmark under MUhammed krisen). De kunne tegne “Kalle Anka” , og ingen ville opdage forskellen. Man kan mene om Obama tegningen, hvad man vil, men den er ikke dårligt udført, ligesom Le Monde´s muhammedtegning var den mest vituose af alle.”
http://snaphanen.dk/2008/07/14/%c2%bbiran-og-ondskabens-problem%c2%ab/
En ganska innehållsrik samling profetbilder kan ses på:
http://www.zombietime.com/mohammed_image_archive/