I den tidigare presenterade skriften Konst, makt och politik, finns en lång artikel av Rosalyn Deutsche, ”Agorafobi”. Den är från 1996 och har fått en del patina. Men det finns flera intressanta uppslag, främst diskuteras vad demokrati och offentlighet innebär. Och offentlig konst. Därifrån för oss författaren till den betydelsefulla utställningen Public Vision (New York, 1982) där en rad kvinnliga konstnärer (bland andra Cindy Sherman, Sherrie Levine och Barbara Kruger) inledde det totala genombrottet för den postmoderna konceptuella eran.
Deutsche har ett närmast gränslöst förtroende på vad de kvinnliga konstnärerna och feminismen kan åstadkomma (texten lider som synes av franska sjukan):
”…behandlade dessa konstnärer bilden själv som ett socialt förhållande och betraktare som ett subjekt konstruerat av själva det objekt som detta subjekt tidigare hävdade att det var åtskilt från. Seendets åtskildhet och dess korrelat, det autonoma konstobjektet, framstod som ett konstruerat snarare än ett givet förhållande av externalitet, ett förhållande som producerar – inte som produceras av – sina egna villkor… Dessa subjekt är inga harmlösa fiktioner. De är snarare maktrelationer – maskulinistiska fullständighetsfantasier som uppnåtts genom förtryckandet av olika subjektiviteter…” etc.
Ja, det blev inte så stora förändringar, konstvärlden slukade snart det feministiska perspektivet med hull och hår. Ur min synpunkt är det intressantaste i stycket ovan ”konstruerat SNARARE än ett givet”. Konsten framtonas här som en social konstruktion men med en viss reservation. Kanske framsynt eftersom resultatet i det perspektiv vi nu kan se är att konstvärlden intar följande ståndpunkt: Konsten är en social konstruktion, men den är också något i sig själv. Så kan det gå med konstteorin.
Public visions, 1982
En annan lite skojig nyhet finner man i Marianne Lindberg De Geers artikel i Aftonbladet om den nya kulturutredningen. Det verkar så bra om det inte hade varit för den givna målsättningen: ”Hur skall Sverige bli ett världsledande kulturland?”
Riskutställningen närmar sig: Konsthallen i Luzern.
Lars, hvad er franske sjukan?
Jan, här är ett exempel på franska sjukan skrivet av Judith Butler:
”The move from a structuralist account in which capital is understood to structure social relations in relatively homologous ways to a view of hegemony in which power relations are subject to repetition, convergence, and rearticulation brought the questions of temporality into the thinking of structure, and marked a shift from a form of Althusserian theory that takes structural tonalities as theoretical objects to one in which the insights into the contingent possibility of structure inaugurate a renewed conception of hegemony as bound up with the contingent sites and strategies of the rearticulation of power.”
Lars, på kul lät jag Google translator översätta exemplet på fransk sjuka och fick följande text:
”Övergången från en structuralist konto där kapitalet är förstås att strukturera sociala relationer i relativt homolog sätt att en uppfattning om hegemoni där maktförhållanden är föremål för upprepning, konvergens, och rearticulation väckt frågor om temporality in de tänker på struktur, och markeras en övergång från en form av Althusserian teori som tar strukturella tonalities som teoretisk objekt till ett där insikter i kontingenten möjligheten att strukturera inviga en ny utformning av den hegemoni som hänger samman med kontingenten webbplatser och strategier för rearticulation av kraftverk”
”Hur ska Sverige bli ett världsledande kulturland?” Mycket enkelt skull jag vilja påstå. Kulturutredningen får ta fram ett underlag för hur en ny Ingmar Bergman, fler exempel ges ju ej, blir möjlig att snarast möjligt avlas fram.