Manifesta 7 pågår för fullt på flera platser i Norditalien och kommer så att fortsätta till november. Några överraskningar finns knappast. Samtidskonstens höstmode är redan bestämt genom kommande biennaler och bekräftas av Manifesta: Socialkritiken ligger fast, liksom konsten fasta förbindelse med det platsspecifika.
Nils Forsberg har skrivit om utställningen i Expressen. Han konstaterar att ett centralt tema är europeisk identitet, eller om man vill uttrycka det som Karsten Thurfjell i P1: att undersöka västmänniskan. Utgången är förstås given, västmänniskan skall behandlas ironiskt eftersom den är upphov till nästan allt ont. Någon identitet kommer naturligtvis inte fram, däremot lyckas Cathryn Drake i Artforum Diary lokalisera två egenarter: ”Teutonic rigidity and Italian Disorganization”.
Med detta mäktiga fäste som socialkritiken har fått i konsten kan man fundera på hur konsensus kring vad som gäller uppstår och stabiliseras.
För att lämna ett litet bidrag till en sådan diskussion har jag tagit mig friheten att göra en liten omskrivning av Foucault från 1978:
”Konstvärlden har sin egen giltighetsordning, sin ’allmänna politisk’ giltighet: det vill säga att konstvärlden accepterar vissa diskurser, som den låter fungera som giltiga diskurser; det finns mekanismer som möjliggör en åtskillnad av giltiga och icke-giltiga påståenden och som lägger fast formen i vilken de ena eller de andra sanktioneras; det finns föredragna tekniker och tillvägagångssätt för upprättandet av det giltiga; det ger status åt dem som har att bestämma över vad som gäller och vad som inte gäller.”
Forsbergs text hade kanske funkat bra under vinjetten resereportage, men som konstkritik är det en lång gäspning.
Visst, Manifesta bekräftar vad som gäller. Så mycket teutonisk rigiditet såg jag visserligen inte till (i Bolzano, på den del som Raqs curerar), däremot ett stort mått av italiensk desorganisering. Och just den gav vissa möjligheter för saker att ske på marginalerna. (Kan t.ex. helt kort nämna att vi flera gånger begick nattliga inbrott i utställningslokalen för att komma åt vår egen installation, så lägligt nog stod i vägen för övervakningskamerorna.)
Vi styrde åtminstone upp en grym öppningsfest i Bolzano (dit Forsberg och Thurfjell knappast hittade).
Rasmus. Tack för rapporten och den finstämda öppningsfesten. Vad som sker, sker ju inte minst där. Tänk dig själv, alla dessa konstnärer och anknutna som inte kan räknas som västmänniskor.
Jag uppskattade videon. Ett par scener och en del musiksnuttar var frestande att lägga beslag på.
Snaphanen om svensk-iranske Asrin Mohamadi:
”Som om hun aldrig havde eksisteret
De fleste kender historien om den svenske kvinde, der måtte søge asyl i USA for at slippe for sin voldelige libanesiske eksmand og hans families terror. Liza Marklund har skrevet bogen “Gömda” om sagen. Jeg troede ikke ret meget passerede under min radar, men via bloggen EKP blev jeg igår opmærksom på en anden sag om en iransk flygtning Sverige, der måtte flygte fra de allerede tilvandrede muslimske partriarker og voldsmænd, fordi hun talte for kvindefrigørelse og mod tørklædet. Det er en mærkelig sag med den unge iranske kvinde Asrin Mohamadi. Hun taler i Rikdagen i 1997, skriver i DN, bliver interviewet af SvD og er på forsiden af svensk ELLE. Hverken via forskellige søgemaskiner eller på de respektive webpladser synes hun nogensinde at have eksisteret. Jo, på Sveriges radio står der ganske lidt. fra 16 juni år 2000. En ganske forbløffende tavshed i et land, der er så langt foran Danmark i feministisk henseende. Jeg kan forsikre Hanne Vibeke Holst, Drude Dahlerup og Politikens samlede chefredaktion at det ikke ville gå stille af, hvis en iransk kvinde, der tilmed var “debattør” og en offentlig person, blev chikaneret ud af Danmark af samme årsag. Men når de gode mennesker tier, regerer bøllerne, og det gør de i høj grad i Sverige, og det er fordi “de gode” er nogle skvatmikler, der har det hele i munden, på tungespidsen parat til at blive spyttet ud. Værst af alle er de masseproducerede ”intellektuelle”, en meget gammel nyhed. Hvis nogen kan finde yderlige om hende, ville jeg være glad for en mail. Helst DN og SVD artiklerne og talen i Riksdagen. Endelig vil jeg håbe for den modige skønhed, at hun er blevet dansker, men det er nok for tæt på kalifatets habituelle terrorister.”
http://snaphanen.dk/2008/08/04/som-om-hun-aldrig-havde-eksisteret/
jag skall skriva men två gånger. det låter så spännande när du skall skriva om hur någonting upprättas, men ser sen i din lilla foucaultomskrivning att olika saker finns. de ger sedan status, skrivs det. men hur? genom att de föredras. jag vet inte, känner inget hur, men det kan också bero på min dimbeslöjade träskhjärna. och är foucault fortfarande ett föredraget tillvägagångssätt, ville jag säga
cn: Status får de som upprättar nya giltigheter eller när de förstärker de befintliga. För att kunna göra detta måste man ha en god position eller skapa en sådan. Självfallet talar vi om människor som är begåvade och som lärt känna konstvärldens spjutsspetsfunktioner. Avvägningen är delikat: inte för mycket, inte för lite.