På onsdag skall det diskuteras kvalitetsbegrepp på Tensta konsthall. Aktualiteten av detta intressanta ämne kommer från den nyutkomna boken Den omätbara kvaliteten, en antologi som redigerats av Lars Strannegård.
Ser man generellt på begreppet blir bokens titel självklar. Kvalitet blir i sista instans en fråga om hur människan och hennes värld skall vara funtad. Det lär man inte kunna komma överens om.
Konsten kan emellertid erbjuda en intressant modell. Åtminstone vad gäller praxis. Ty även här blir det besvär med världen. Om man ställer frågan vad konsten skall vara bra för inser man att kvalitetsbegreppet kommer att innefattas i ett stort dunkel.
Men vi har alltså praxis där vi utan alltför stora svårigheter kan se vad kvalitet i konsten är för något. Det är bara att samla upp ett antal av de senaste och kommande biennalerna eller större utställningar så ser man snart att det råder en övertygande konsensus om vad som är bra konst.
Innehållet i denna konsensus (som alltså fortfarande utan någon egentlig konkurrens handlar om social kritik försedd med en ”estetisk” otydlighetsfaktor) är alltid riktad mot en viss (men inte särskilt stor) förändring. Det konstnärliga kvalitetsbegreppet skall alltså inte bekräfta det bestående utan visa ett nästa steg. Ett sådant steg tas emellertid sällan och i den tid vi just nu befinner oss är det inte mycket bevänt med den saken.
En sak som man bör observera är att när en utställning eller ett antal konstnärer eller konstprojekt framhävs (av kritiker och andra konstvärldsmedlemmar) som kvalitativt goda är ett sådant konstaterande närmast en bekräftelse av det bestående. Här har vi en annan sida av kvalitetsbegreppet i konsten. Av tradition skall det möta motstånd och skapa åtminstone en viss grad av kontrovers. Kontroversen skall efter någon tid uppfattas som ”en viktig diskussion” som pekar framåt och som blir en del av konsensus.
Vi har inte särskilt mycket av sådant. Det är svårt att peka på några kontroverser som har lett till några principiella förskjutningar av samstämmigheten.
Kvalitet är ju något som konstvärlden själv bestämmer genom att denna samstämmighet uppstår. Frågan om vad konst är, är därför en fråga som konstvärlden självbesvarar genom sitt agerande i praxis. Förbindelsen mellan konstvärlden och den övriga världen sker genom att man i socialkritikens namn för in angelägna och aktuella sociala frågeställningar. Men eftersom den politiska agendan i konstvärlden är lätt förutsägbar är resultatet inte överraskande. Därtill skall snabbt läggas att konsten redan i sitt utgångsläge garanterar att den inte har några svar utan främst syftar till att som det heter ”starta en diskussion”.
Ja, som vi vet förs den diskussionen sedan i konstvärlden och inte minst om hur den skall komma vidare. Det företaget har hittills inte kunnat visa upp någon framgång att tala om.
Det gör dock att kvalitetsbegreppet blir mycket enklare att hantera i konsten än i de flesta andra områden.
Ett oantastligt exempel på kvalitetskonst är Cindy Shermans filmstills. Versionen med konstnären som bibliotekarie har precis klubbats för över 900 000 dollar. Den 15 september är det dags att se vad Damien Hirst får ut för sin Golden Calf på Sotheby’s i London. Skall man tala om någon progression i konsten är det nog här. Den direkta auktionsförsäljningen med nyproducerade konstobjekt är i sig en konsthandling, en relationell estetik i den högre skolan.
Damien Hirst The Golden Calf 2008
hej Lars,
bygger inte en del av värdet i Hirsts aktion i dubbel mening på hur försäljningen går?
Jo, det vore illa om försäljningen blir ett misslyckande. Och spänningen har ökat eftersom försäljningen börjar idag måndag kl 19 och efter Lehman Bank gick i konkurs idag.
Damien Hirst goes for broke at Sotheby’s
By Carol Vogel Published: September 14, 2008
LONDON: Damien Hirst has a recurring nightmare. His big auction here is about to begin and the Sotheby’s salesroom is overflowing with collectors and dealers. Oliver Barker, the auctioneer, opens the bidding on 223 works that Hirst has produced over the past two years. Suddenly the place goes quiet. Not a paddle is raised.
http://www.iht.com/articles/2008/09/14/europe/auction.php
”En sak som man bör observera är att när en utställning eller ett antal konstnärer eller konstprojekt framhävs (av kritiker och andra konstvärldsmedlemmar) som kvalitativt goda är ett sådant konstaterande närmast en bekräftelse av det bestående. Här har vi en annan sida av kvalitetsbegreppet i konsten. Av tradition skall det möta motstånd och skapa åtminstone en viss grad av kontrovers. Kontroversen skall efter någon tid uppfattas som ”en viktig diskussion” som pekar framåt och som blir en del av konsensus.”
Hej Lars. Nu vet jag inte hur nämnvärt pigg du är på att återgå till äldre inlägg, men jag testar. Är inte just den här sortens logik ett mål att egentligen självdö? Ju mer effektivt polisarbetet bli, desto mindre har de att göra. Den sortens paradox, om du förstår jämförelsen. Man har ju redan kommit överens om att allt kan vara konst, och den här sortens inställning tycker jag letat ner sig ända till gräsrotsnivå. När konstvärlden bestämmer kvalitén görs detta utifrån den mall om huruvida man klivit över en gräns eller som du skriver, bekräftat det bestående. Och det har ju gått bra, men är inte dessa gränsöverskridelser tämligen få?
För egen del tycker jag mig läsa ur att ju starkare begäret blir efter nästa gränsöverskridelse, desto tacksammare kommer den emottas. Kan man verkligen provocera i all evighet? Det känns som att kvalitétsstämpeln minskar per automatik via denna inställning till kvalitét. Och i takt med acceptansen tycker jag det här verkar vara en oundviklig utgång. Kvalitét som är kvalitét är egentligen inte kvalitét. En rad paradoxer som man flitigt hänger sig åt och som jag personligen inte begriper. Man vill påverka samhället – men samtidigt inte. Konstvärlden får aldrig bli mätt, men folk vänjer sig alltmer vid konstvärldens ”upptåg”. Till och med jag som trodde mig var konservativ lyfte knappast på axlarna vid Odells tilltag. Jag läste om Richard Whitehouses rapetunnel (http://kdebatt.se/pergrunditz/2009/10/08/180/), men det var ingen som nämnvärt förvånades. Det är accepterat. Allt kan vara konst och nu ska alltså en relativt hårdnackad konstpublik bli provocerad?
Lars, jag måste undra. Känns det inte tröstlöst ibland? Och, borde inte diskursen kring Figurationer per automatik vara en bekräftelse på kvalité enligt ovan angivna riktlinjer?
hej Per. Nej, det ær inte alls trøstløst. Konsten har lika mycket inkrøkt græns nu som tidigare. Frekvense av provokationer ær førmodligen densamma som tidigare. Det enda som behøvs før att vis hur stramt det ær – det ær att rita en liten hund…